Nyinflyttade i ett hem med gasspis

Nu är det några dagar sedan vi skrev ett blogginlägg senast. Den största anledningen till det är att vi har flyttat till vårt nya hem och vi inte har Internet där ännu. Jag lovade ju att ta bilder, men det har inte riktigt hunnits med ännu.

En riktigt skön detalj med att äntligen ha ett riktigt hem är att vi har ett eget kök där vi kan båda laga och lagra mat, så i helgen njöt vi av enkel hemlagad mat. I vårt hus går spisen och ugnen på gas istället för elektricitet och detta är lite av ett äventyr för mig (Nora). Eftersom jag sitter lite längre ned än andra människor och därför lagar mat lite mer från sidan än uppifrån är jag aningen rädd för gasspisen. Jag vill inte tända eld på mig själv och det brinner trots allt under kastrullen. Än så länge har det gått bra, jag har varken brännt maten eller mig själv.

Ugnen är dock ett helt annat kapitel. Eftersom det bröd man äter i detta land är av modellen supermjukt rostbröd har vi bestämt oss för att baka eget bröd. I helgen gjordes det första experimentet.

Jag tror inte att brödbakning är den vanligaste sysselsättningen i dethär landet. I Affärerna säljs tre sorters mjöl - vetemjöl, vetemjöl med bakpulver samt wholegrain. Wholegrain är någon sorts fullkornsmjöl, men jag vet inte riktigt vad det motsvarar i Sverige, om någon vet så mottages information med tacksamhet.

Mitt bröd fick bestå av wholegrain mjöl, vatten, jäst och musli. Eftersom vi inte har något Internet hemma och den enda kokbok jag har att tillgå är nyzeeländsk(hela målet med bakningen är att få bröd som INTE smakar nyzeeländskt) improviserade jag fram en deg.

Allt gick bra tills brödet hamnade i ugnen. Vi har bara undervärme så brödet blev brännt på undersidan och blekt på ovansidan. Dessutom växte det mer åt sidorna än uppåt och blev därför platt. Nåja, hur som helst smakade det riktigt gott med hembakt, riktigt, bröd. Vi är trots allt inte särskilt bortskämda för tillfället. Nu kan det bara bli bättre.

/Nora

Biopremiär i Goldclass

Igår var en stor dag i filmvärlden - den nya Indiana Jones-filmen hade premiär. Petter och jag brukar ha svårt att komma överens om vilken film vi ska se på bio eftersom vi har vitt skilda filmpreferenser, men äventyrsfilmer är något som vi båda gillar. Därför har vi sett fram emot denna nya klassiker.

De största biograferna här i Nya Zealand har så kallade Goldclass-salonger där de erbjuder lite lyxigare filmtittande och vi lyckades få biljetter till en sådan visning av Indiana Jones-premiären. Innan filmen fick vi slå oss ner i en lobby med läderfåtöljer och guldtapeter, vi fick beställa drinkar, tilltugg, mat etc. När det började närma sig filmstart fick vi gå in i salongen. Det fanns totalt 40 platser där, samtliga med breda fåtöljer som det gick att ligga i om man ville. När som helst under filmen kunde man trycka på en liten knapp så kom en servitris och tog upp beställning. Där satt vi alltså och avnjöt Indiana Jones med en ostbricka och dryck i glas. Bättre bioupplevelse än dethär får man leta efter. Nu undrar ni säkert, filmen då? Hur var den? Vi uppksattade den. Det var en gammal, hederlig Indiana Jones, det var bara slutet vi hade invändningar mot.

Kramar
Nora & Petter
I Lobbyn innan filmens början


Bio i en vanlig salong kommer aldrig bli vad det har varit igen. Här satt/låg man som en kung.

En kväll i SkyTower

Igår kom alltså Petters examensbevis med posten. Vi är många som ibland har tvivlat på om den dagen någonsin skulle komma, men det gjorde den och jag är minst sagt stolt.

Vi firade denna fantastiska händelse med att gå till restaurang Orbit belägen i Aucklands SkyTower. Tornet är den högsta byggnaden på södra halvklotet och där uppe satt alltså vi, i en restaurang som långsamt snurrar så utsikten hela tiden förändras. Det var stjärnklart ute så vi såg nästan hur längt som helst. Två varv hann vi med innan maten var uppäten och vinet slut. Det förtjänade han, min civilingenjör.
/Nora
Det var visst en väldigt liten bild jag hittade, men tornet ni ser i horisonten, det är SkyTower och restaurangen ligger i "bollen" en bra bit upp.

Såhär ser det ut i restaurangen. I början blev vi lite yra för att världen snurrade, men vi vande oss ganska snabbt och njöt av utsikt och god mat.

Äntligen!

Idag när jag kom till jobbet låg ett brev och väntade på mig. Ett brev från Linköpings universitet som jag längtat efter!

Jag kan nu äntligen titulera mig Civilingenjör!

Det tog mig över 8 år att få pappret (och lära mig det man ska kunna då :-) men nu har jag det i min hand!

Ni förstår nog inte hur mycket jag längtat efter att vara färdig, ett dåligt samvete har varit efter mig under LÅNG tid för detta, men nu så är det klart, jag har äntligen gjort det färdigt!

Det var väl bara det att Nora skulle lyckas både byta utbildning och få en examen före mig :-)

Ikväll ska vi ut och fira, förslag mottages tacksamt! =)

Ett hem!

Vi har hittat ett hem! På fredag flyttar jag och Petter till Pauanui, en sommarstad med cirka 750 bofasta invånare. På sommaren ökar invånarantalet med många 100 procent, men nu på vintern står många hus tomma. Ett utav dessa hus ska nu bebos av mig och Petter.

Vi har fått tag på ett hus med två sovrum, ett vardagsrum med barkök samt två badrum. Eftersom mannen som äger huset har amputerat ett ben har huset anpassats för att fungera med rullstol, vilket är ganska skönt. Vi har utsikt över golfbanan och våra grannar verkar jättetrevliga. Vi har cirka 30 minuters bilresa till Whangamata där kontoret ligger, men husen var mycket trevligare och billigare i Pauanui. Dessutom har vi tack vare Petters kollega Dave redan skaffat oss en del bekanta där.
Kramar
Nora
Vi flyttar till den gröna pilen. Whangamata som staden heter där kontoret ligger ligger rakt söderut.
Vårt blivande hus. Fler bilder kommer när vi har fått nycklarna och faktiskt flyttat in.

MACifierad

Sedan jag kom till Nya Zealand har företaget jag jobbat på försökt MACifiera mig.

Alla här har Apple Macintosh datorer så när jag började fick jag frågan av chefen:
- Nåå, PC eller Mac?

Jag inte använt en mac sedan pappa hade sin Svart-vita Apple Classic eller senare sin Apple LC hemma, vilket måste varit tidigt 90-tal, så jag kan nästan inget om mac, och var mycket nära att säga PC av ren vana.

Men sen kom tekniknörden i mig fram och såg möjligheten att lära sig något nytt!

Så sagt och gjort, chefen köpte sig en ny dator och gav mig hans gamla Mac vilken jag nu sitter och jobbar på.

Så nu har jag en MacBook Pro som jag försökt lära mig använda så gott det går.

På vägen hit så köpte Nora sig en iPod när hon var i USA, vilket fört oss ännu närmare Macifieringen :-)

Sist men inte minst så behövde jag en ny telefon. Prylnörd som jag är började jag titta vilka telefoner som finns på marknaden just nu...

Inget direkt upphetsande...

Sem kom chefen och nämnde att man numer kan köra med iPhone i landet. Sagt och gjort, dagarna efter så åkte han och jag och köpte oss var sin iPhone, vilket numer är min telefon.

Riktigt trevlig telefon, där ag utan problem kan läsa min mail och surfa om jag vill. Speciellt om det finns trådlöst internet i närheten, vilket det gör på många platser faktiskt.
Har tom trådlöst internet på fiket nära jobbet =)

Så jag tror jag blivit macifierad här nere... Kommer bli intressant att se när jag börjar råka på begränsningarna.

Bostadsletande

Som många av er vet bor vi än så länge i en övernattningslägenhet på kontoret. Det fungerar bra, men chefens fru, som kommer från Auckland börjar få lappsjuka och brukar bo i lägenheten när de är i stan. Det börjar alltså bli dags för oss att hitta något eget och vi har börjat leta.

Det är inte helt lätt. Jag sitter och läser bostadsannonser med en karta bredvid mig för att ens ha en aning om var de olika förorterna ligger. Dessutom har vi ganska höga krav på vårt framtida hem. Det ska ligga i ett plant område, det får inte vara trappor in, dusch och badrum ska vara tillgängliga med rullstol och Petter ska inte bli alltför allergisk av att vara hemma. Tro mig det är inte helt enkelt att tillfredsställa alla dessa krav. Vi är däremot öppna för alternativ både rörande område, storlek och om det är ett hus eller lägenhet, vilket mäklarna verkar tycka är desto konstigare.

Vad har vi då sett hittills? Vi har sett lägenheter som skulle vara fullständigt ”wheelchair accessible” och som även var det förutom den jättebranta backen för att ta sig dit. Vi har sett lägenheter med mögel i både väggar och heltäckningsmattor. Vi åkte och tittade på ett boende förra veckan som troligen ägdes av old McDonald (ni vet han med bondgård i den engelska barnsången). Huset som lägenheten låg i var en vanlig villa i ett ganska pittoreskt villaområde. Men när vi närmade oss huset kände vi plötsligt en stank av… fågel. Mot oss flög tre duvor. När vi gick genom grinden tittade tre katter fram på oss. Vi gick runt huset och hittade både en ankdamm med gäss, änder och andra sjöfåglar samt en hönsgård med de mest märkliga hönor vi någonsin sett. Buskaget var tätt över hela tomten och Petter började nysa så fort vi närmade oss huset. Det som nästan var roligast var att när mannen som skulle visa oss runt kom hem, visade han sig vara en strikt herre i kostym och slips. Med andra ord inte alls vad vi hade väntat oss.

Nu i helgen var vi och hälsade på chefen samt en kollega till Petter ca två timmars bilresa från Auckland. Där finns också Webhavens andra kontor och vi passade på att titta på boende där också. Priserna är lägre, husen större och som ni vet är jag och Petter inte så värst förtjusta i storstäder. Vi har ännu inte hittat det optimala huset till det optimala priset med Internetmöjligheter, men mäklarna jobbar på det och det ser ganska ljust ut. Vi förälskade oss i ett hus som hade fungerat perfekt, men eftersom det inte var telefon indragen i huset går det inte att skaffa Internet dit och vi vill kunna arbeta hemifrån. Dessutom visade det sig bli för dyrt, så nu jobbar vi på andra alternativ.

Stor kram till er alla!
Nora


Infarten till huset med alla djuren. Man skulle kunna tro att det är i djungeln.
Ett hus som enligt utsago skulle vara tillgängligt. Man kan nog ta sig in utan trapport på baksidan, men ska jag vara helt ärlig är det nog enklare att gå i trappor än att rulla upp för den backen.

Stranden i Pauanui, den lilla, söta semesterorten där vi har börjat titta efter boende. Vi ska nog inte stanna där hela tiden, men ett par månader vore inte fel. Det är verkligen sååå vackert och rofullt där.

På plats i Auckland

Klockan 05.20 nyzeeländsk tid landade jag i Auckland. Hela resan har gått jättebra och till och med mina väskor kom hela vägen fram.

Efter att tullen genomsökt mina väskor på jakt efter olagliga växter (de var nära att ta min älskade tjeckiska vetekudde, men ändrade sig i sista stund) fick jag äntligen återse Petter. Skönt! Han ser ut att ha haft det bra här nere utan mig, även om han verkar glad över att ha mig här nu. Jag fick även träffa vår bil som vi nu har döpt till Elmo, efter den röda dockan i mupparna som alltid är glad.

Vi åkte direkt till kontoret där vi fortfarande även bor, drack kaffe och pratade ikapp lite. Nu har äventyret börjat även för mig. På kontoret finns sex arbetsplatser plus chefens rum som även är ett mötesrum. De har en riktigt bra kaffemaskin där man kan göra sig en riktig espresso och övernattningslägenheten är helt okej. Det enda jag har lite invändningar mot än så länge är temperaturen. Nyzeeländarna har inte riktigt förstått det där med isolering och centralvärme vilket känns på kontoret. Jag brukar inte vara den som fryser, men efter en stund vid datorn är jag allt annat än varm. Kontorslandskapet på HUI är rena bastun i jämförelse.

Min första uppgift nu är att börja scanna boendemarknaden. Kontoret är visserligen helt ok, men inte riktigt det drämboende som jag har föreställt mig på Nya Zeeland. Dessutom måste vi ju ha plats för våra vänner som kommer hit och hälsar på.

Stor kram till er alla, foton från USA kommer snart.
Nora

Äntligen en bil

Nere i Auckland har det mest varit jobb. Har varit på mitt första kundbesök för att visa lite nya funktioner som jag lagt in i systemet.

Det var riktigt häftigt att se hur de faktiskt använder systemet, då de har det som affärssystem för sin produktion av flygplan.
Japp, de bygger hela flygplan, så jag fick vandra från ena änden på fabriken, där man böjer till plåtar och kapar stag till monteringen, där planet ser ut som ett plan.
Det var riktigt kul att äntligen få se hur vårt system används av kunden.

Nu är även Nora äntligen på väg ner som ni läst, hon är fortfarande i USA, men om två dagar är hon nere i Auckland.

I tisdags köpte jag en bil, så man kan röra sig i staden. Det blev en röd Subaru. Jag skickade den direkt till modifierar firman som sätter in handreglage så Nora kan köra den och fick tillbaka den igår.

Äntligen en bil =)
Här är en bild på underverket.

Nästa steg är nu att hitat någonstanns att bo, jag har bott i en månad snart i övernattningslägenheten vid jobbet. Den är helt ok, men ni så är det tid att ta tag i det hela. Och nu har jag ju äntligen en bil så jag kan åka runt och titta på ställen =)

Hej hopp från down under

I Portland hos vänner

Nu har jag kommit halvvägs. I tisdags morse lämnade jag Stockholm och äventyret började. Taxichauffören hjälpte mig snällt med mitt baggage och Lufthansa tog emot det i incheckningen utan att krangla trots att det var nagra kilo för mycket. Trots att jag bara hade en timme för mitt byte i Frankfurt var det inga problem att hinna och när jag kom pa planet som under 13 timmar skulle ta mg över Atlanten och USA till Los Angeles erbjöd personalen mig en plats i business class. Jag tackade och tog emot och njöt av bade champagne och ett säte som det utan problem gick att ligga i.

Efter ytterligare ett flygplansbyte var jag framme i Portland där Natalie väntade pa flygplatsen. Det var verkligen underbart att aterse henne. Det var trots allt fyra ar sedan vi sags senast under vart studiear i Tyskland. Hon ar sig lik! Lite galen, mycket glad och härlig. Lite senare kom även Anke hit, en annan kompis fran tysklandsaret som just nu är pa utbyte i Oregon.

Gardagen ägnades at att upptäcka Portland, shoppa och prata igen fyra ar. Idag ska vi ut pa utflykt till bergen. Jag kom precis ut ur duschen och nu väntar jag pa att de andra ska vakna sa vi kan ge oss av. Jag har det helt enkelt jättebra!

Stor kram fran USA
Nora

På utflykt i bergen. Även USA är vackert. Här med Natalie och Sue.

Vi hittade ett vattenfall. Visst är det vackert?! Här är jag och Anke med på bild också.

När vi tog en fikapaus kom Piff fram och hälsade. Han verkade precis lika busig som i Disneyversionen.

Jag åkte från ett Sverige som precis blivit vårvarmt. När vi kom upp en bit i bergen var det massor av snö. Här är vi hela gänget, Anke, jag, Natalie och Sue.