Dagen då UFOna kom till jorden

På 1940-talet krashlandade ett UFO på jorden. Den körde rakt ner i en stor sanddyna, men minst en av utomjordingarna överlevde.

Så minns man det iaf i Rosswell, New Mexico.

Den här staden var en farmarstad, men en dag kom Mack in till staden och bad om hjälp för att titta på något mystiskt som hänt på en gård han hjälpte till med, en gård ute i Corona. Han fick ingen att följa med men kom tillbaka med "bevis" på at ett ufo krachlandat där.

Sen började det mystiska, FBI kom till staden och ville prata med Mack, alla tidningar och radiokanaler fick förbud med att sända något om det hela och Mack mindes plöttsligt ingenting, men hade massa pengar. Jepp det var en Coverup!

Militären sa att en väderbalong hade krachat, och inget annat.

Så här ska det ha sett ut enligt Mack

Den här historien fick ganska stora proportioner i Rosswell, och idag finns där ett Museum (och "forskar center") tillägnat denna coverup och generella ufo-teorier.

Sa jag att staden är UFO tokig, detta är gatlycktorna

Det var dock gjort på ett så rörigt sätt så man fick inte direkt koll på vad som hänt även efter att ha varit på museert tillägnat det hela, så Nora och jag är inte helt övertygade ännu =)
(Det kan även berott på at det hela ska ha hänt i Corona, och vad är det känt för?)

Vi stannade och drack kaffe här, okej vi har haft bättre på jorden faktiskt.

Nora har nu varit vid deras högkvarter, ni vet marsianernas. Det här känns som Zak McKracken

Nu är vi påväg söderut för att sen åka in i Texas.

Sånt som kan hända när man inte gör sin läxa...

Hej kära vänner,

Vi kanske tidigare har nämnt att denna resa är den mest oplanerade resa vi någonsin har gjort. I vanliga fall brukar jag läsa guideböcker och googla i månader innan jag ger mig av, det är liksom en del av nöjet för mig. Dehär gången hanns det helt enkelt inte med i samband med tillbakaflytten från andra sidan jorden.

Min samlade kunskap om USA baseras på ett gäng highschool filmer samt en och annan Vilda Västern film. Därför förväntade jag mig att södra USA i mars månad skulle innebära öken, kaktusar och sol. Har ni något minne av John Wayne i snöstorm eller JR i täckjacka? Jag har det då inte och därmed består min packning av shorts, linen, ett par långbyxor och en varm tröja.

Det jag inte räknade med var att stora delar av USAs inland ligger drygt 2000 m över havet och att det snöar i öknen. Igår anlände vi till Santa Fe I New Mexico. Det var kallt och regnade, men döm om min förvåning när vi vaknade I morse och jag tittade ut och såg två decimeter snö på bilen. Ja ni läste rätt, SNÖ! Jag övervägde allvarligt att bara vända på mig i sängen och tillbringa dagen framför TVn när jag såg eländet.

I brist på annat tog Petter på sig våtdräktshandskarna när han skulle skrapa rutorna och jag har lagt beslag på långkalsongerna jag retade honom för när han packade resväskan. Alla ni som känner mig vet att jag passionerat hatar snö. Jag känner mig så lurad (och lite korkad), det var ju just detta jag skulle lyckas undvika i år. Vi spendarar dagen idag med att sörpla kaffe på mysiga fik samt handla ett par byxor till mig i väntan på varmare väder.

Frusen kram till er alla

Nora

Jag och en snöklädd Mitch

Monument Valley

När man åker österut från Grand Canyon kommer man till Monument Valley som ligger mitt i ett av Navaho Reservaten i Arizona. Det var här som John Wayne och Marlbro man spelade in sina filmer.

Det är kul med roadtrip!

Monument Valley är ett fashinerade område där höga klippformationer står rakt upp, mitt ute i öknen.

Vi åkte dit tidigt på morgonen och åkte mil efter mil i röd sandöken innan vi nådde fram till en liten kur där man fick betala inträde till parken.

Sen åkte man någon kilometer till mot de fashinerande kollonerna.

Man kunde åka runt bland dem med egen bil om man ville, men vi bestämde oss för att låta Mitch få vila och inte behöva tampas med sanddynor utan åkte med en guide i en Jeep istället.

Som taget ut en Westernfilm

Vyn mot Monument Valley

Petter framför de höga kolonerna

Petter framför stora indianen

Vi åkte runt bland kollonerna och fick även åka på en privat väg för att se lite stenkarvningar och andra häftiga klippformationer.

Grand Canyon

Ett av våra stora mål i det stora landet i väster (eller öster om man som vi kommer från Nya Zealand) var Grand Canyon. Tidigt i tisdags morse klädde vi på oss alla våra varma kläder, packade en matsäck och lämnade Flagstaff för en heldagspromenad i Grand Canyon.

Jag var eld och lågor över att de hade en två mil lång vandringsled utmed södra kanten som skulle vara framkomlig med rullstol. Vi började dagen med frukost vid Yaki point, och började sedan gå. Ah, vad skönt med lite naturupplevelse efter Las Vegas stök och larm. Jag var lycklig för alla mina fyra lager tröjor och långkalsonger, för det var ganska kallt på morgonen, men allt eftersom dagen gick skalades lager efter lager av.

Frukost vid Grand Canyon

Grand Canyon trafikeras av gratisbussar som tar besökare ut till flertalet utsiktspunkter, och dessa platser var ganska tätt befolkade, men eftersom amerikanerna är ett bekvämt släkte var vandringsleden nästan tom mellan busshållplatserna. Större delen av vandringsleden gick utmed Canyon-kanten med en utsikt som var svår att stirra sig mätt på.

Vyn mot norr från södra randen

Petter tar världen i sina armar

Den stora svarta Californska condoren är en fågel som var i det närmaste utrotad för några år sedan. Sedan dess har det satsats mycket pengar och energi på att rädda fågeln och det har planterats ut ett antal exemplar i Grand Canyon och utmed Californiens kust. Den är dock fortfarande otroligt sällsynt. Vi såg en hel del mestadels korpar flyga, men när himlen rätt vad det var fylldes av en stor svart fågel insåg vi att det var något annat än korp. Fågeln cirklade över oss ett par varv innan den landade på en klippa ca 50 meter från oss. Petter och jag hade inte en aning om vad det var vi såg tills alla människor omkring oss hänfört viskade “titta på condoren”. Tja, vad ska man saga, vi har mer tur än vi förtjänar ibland.

En Kondor landar brevid oss

Jag hade svårt att bestäma mig för att det var dags att avsluta dagen, det var så vackert att jag hade kunnat fortsätta rulla i evighet. Strax innan solnedgången tog vi oss dock tillbaka till bilen. Vi tog farväl av Grand Canyon på samma ställe som vi påbörjade dagen, med utsikt over solnedgången. Ah, vilken vy.

Solen går ner över den vackra vyn

Den natten sov vi gott i vårt motel.

Kram
Nora & Petter

Sedona

Idag åkte vi ner till Sedona, en stad en timme söder om Flagstaff.
Resan ner gick genom Oak Creak valley och var underbart vacker. De röda bergsmasiven som är här är en upplevelse I sig.
Väl nere I Sedona gjorde vi mest en sak, fotade! Massor med bilder på röda klippor och berg.

Uptown Sedona

Ett av de troligen mest fotade bergen i Sedona

Några underbara klippor med en dubbeldäckare i luften ovan.

Vi passade på att se kapellet som är högt uppe på en klippa och åkte även upp till flygplatsen som ligger på en av platåerna, för att där se solen gå ner.

En vy över Sedona valley

Solnedgången vid Sedona

En underbar dag. Imorgon väntar Grand Canyon!

På begränsad budget i Las Vegas

Hej, hej,

Petter och jag är nu på väg. I onsdags hämtade vi upp vår förbokade bil med handreglage på flygplatsen i Los Angeles. Jag bokade den minsta och billigaste bilen jag kunde få tag på med handreglage, med förhoppningen att de skulle uppgradera den gratis för att de inte fick in handreglaget i minibilen. Planen höll och vi kör nu en rymlig, röd Chevrolet Impala vid namn Mitch (efter Baywatchkillen, ni vet den snygge, rödklädde, räddare i nöden)

Första rastningen med Mitch, Mellan LA och Vegas.
Den underbara morgonen med solen på väg upp

Lååång rak väg mot horisonten

Vi har upptäckt att vi har en betydligt tightare budget än vi trodde när vi planerade resan. Både svenska kronan och nyzeeländska dollarn är svaga jämfört med dollarn, så vi får helt enkelt tänka till lite extra innan vi spenderar våra dollar. Detta gjorde att när vi erbjöds gratis biljetter till en show med Blue man group i Las Vegas i utbyte mot att spendera 90 minuter på en presentation av timeshare lägenheter i Las Vegas, accepterade vi erbjudandet.

The strip, som Las Vegas Blv kallas
Ännu en nattvy över Vegas.

Varken Petter eller jag är det minsta intresserade av en timeshare lägenhet, men vi såg det som en möjlighet att få se hur de riktigt fina hotellrummen ser ut, få uppleva en av dessa presentationer vi hört så mycket om, samt få gratis frukost och showbiljetter. Sagt och gjort, vi fick träffa en proffstrevlig Keira som började med att småprata och bli “kompis” med oss. Hon berättade säkert 10 gånger att hon minsann inte går på provision. Därefter räknade hon på hur mycket Petter och jag lägger på resor årligen och hur mycket det blir under en livstid (ja, det är alldeles för mycket pengar, och ja, vi bor på billiga hostels och motel med ganska låg standard).

Därefter tog hon med oss till den fantastiska tvårums- lyxlägenheten. Det fanns jacuzzi med utsikt över Las Vegas casinon, kylskåp med ismaskin, TV på toaletten, osv. Fortfarande hade vi inte fått reda på några priser.

Efter detta gick vi tillbaka till vårt bord och fick ytterligare en gång reda på vad vi kommer att betala för våra semestrar på en livstid. Därefter började hon äntligen prata priser. Det första priset var 47 000 dollar plus 767 dollar i månaden för en tvårummare i Las Vegas två veckor per år. Dessa veckor gick givetvis att byta mot andra resorts över heeeeela världen. Nu började den obehagliga delen av det hela komma, vi tackade nej, och hon började övertala oss mer och mer och mer. Vi stod på oss, och då skulle vi bara få prata med hennes manager en liten stund.

Nära 150 minuter senare hade vi kunnat få våra två veckor för 5 000 dollar plus 149 dollar i månaden. Vi tackade nej, motiverade varför vi tackade nej, tackade nej igen och sa till slut till den nu ganska otrevliga Keira att detta var ett slöseri med både hennes Och vår tid. Vi tog varsin lunchmacka, fick våra showbiljetter och gick glatt iväg från (enligt Keira) vårt livs affär.

På kvällen fick vi se en helt fantastisk föreställning från första parkett. Det var en rolig, färgsprakande show med bra musik och häftiga effekter. Den var verkligen värd det hela.

En av gratisshowerna i stan, vulkanutbrottet utanför Mirage. Dock tyckte vi båda att Fontaänshowen utanför Belagio var en lätt vinnare.

Nora framför Excalibur efer en lång kväll

För övrigt har vi haft två mycket intressanta dagar i Las Vegas. Staden är overklig, Petters sinnen har fått en överdos av intryck och tack vare Petters tur gick vi fem dollar plus på den enarmade banditen.

Ett kort stopp vid Hover dam på vägen

För övrigt kan jag glädja alla er som tycker att jag haft för lite kyla i mitt liv det senaste året. När vi lämnade Las Vegas i morse hade jag shorts och t-shirt på mig, när vi körde in i Flagstaff (en stad nära Grand Canyon i Arizona) snöade det. Nu överväger jag allvarligt om jag behöver köpa långkalsonger.

Något hände med vädret, det började snöa!

Vår bil är redan full med snö när vi kom fram, var är detta?

Kram till er alla
Nora

Att lämna ett hem

Kära vänner,

Nu har vi lämnat Nya Zealand, vårt hemlande de senaste 11 månaderna. Dave, vår kollega och vän, och Molly bestämde att vi inte kunde lämna landet utan att bli avvinkade på flygplatsen och oj vad många tårar det föll. Vi har verkligen trivts fantastiskt bra, och är övertygade om att Nya Zealand är ett land vi förr eller senare kommer att återkomma till.

I lördags hade vi en underbar utflyttningsfest. Petter och jag bara mös. Vi hade trädgården full med folk som vi inte kände för ett år sedan men som vi idag kan kalla vänner. Vädrets makter var emot oss, och det var allt anat än säkert att det skulle bli någon fest.

När vi vaknade i lördags morse öste regnet ner. Klockan tre på dagen gick elen och den kom inte tillbaks förrän fram emot midnatt. Regnet slutade tack och lov, ungefär samtidigt som elen gick. Men det gav bara det hela ytterligare en dimension. Vi var ute, grillade på gasolgrillen, eldade i eldstaden hade massor med ljus och facklor.

Oj, vilken salig blandning på folk det var. Kollegor, flera av mina målartanter, en av våra kunder, killen som äger vår dykshop och hans fru, grannar, och annat löst folk vi träffat här. Det går inte med ord att beskriva hur fantastiskt lycklig och tacksam jag är att dessa människor har tagit emot oss med öppen famn och gjort det gångna året till en lyckoträff.

Jag har haft ett helt fantastiskt år. Visst har det gått lite upp och ner, och varit en utmaning mer än en gång, men det ord som bäst beskriver min sinnestämning det senaste året är lycklig.

Samtidigt känner vi att det är dags att gå vidare och att vi är redo att ta oss an Stockholms utmaningar. Men först låter vi våren komma till Sverige, medan vi utforskar USA’s sydstater. Denna drygt fem veckor långa resa genom USA är utan tvivel den mest oplanerade och impulsiva resa som Petter och jag någonsin gjort. Ska vi vara helt ärliga har vi inte en aning om av vi gett oss in på, men spännande ska det bli. Uppdateringar kommer allt eftersom.

Ta hand om er vänner, i maj har ni oss åter där. Jag längtar efter er!

Stor Kram
Nora

Soluppgång från Nora's landing sista morgonen i Pauanui

Att ta sig till Sverige... långsamt

Nu är det tid för vår hemfärd efter ett år i Nya Zeeland.

Vi åker härifrån den 18 Mars (dagen efter St Patricks vilket vi ska fira i Auckland). Men vi har bestämt oss för att inte åka snabbaste vägen. Vi åker via USA, med bil.

Vi landar i Los Angeles och har sedan ett flyg ut från Miami den 26e April.

Det här är den mest oplanerade resa jag någonsin gjort. Vi har bokat två nätter på motell i LA, och har bokat en bil med handkontroll för hela resan. Men det är också allt. Jag måste blivit rejält påverkad av allt oplanerande i Nya Zeeland =)

Vi tänkte att de 12h man sitter i flygplan påväg till USA borde gå att planera lite på =)

Men vi har en lite vag plan iaf:
Vi funderar att åka Los Angeles -> Las Vegas -> Grand Canyon -> New Mexico -> Texas -> New Orleans -> Cape Canavreral -> Florida Keys -> Miami
Med långre tid i Florida Keys för att dyka lite.

Har du något förslag på vad man borde passa på att göra utmed vägen? Berätta gärna!

Att ta sig till Narina

Just nu är vi i packartagen. Allt har hamnat i lådor igen samt stora väskor inför resan tillbaka.
Alltid lika jobbigt att packa, och komma fram till vad man kan lämna till sista stund =)

Men innan vi åker här ifrån hade vi några få saker kvar på vår "att göra"-lista för Nya Zeeland.
En av dem var ju den där paddlingen till Cathedral Cove som vi skrev om i Att ta sig till Cathedral Cove, steg 1.

Så i måndags förra veckan så passade vi på. Vi åkte till Hahei Beach och mötte upp med ett gäng som bestämt sig paddla dit. Vi lånade en dubbelkajak och puttades ut i vattnet.

Nora redo i kajaken

Den här gången så var det en normal kajak och inte en sån där vi testade sist som man sitter ovanpå en massa luft, utan en där man sitter nere i kajaken och har ett skyddsskynke över hålet.
Det hela gick perfekt, Noras ballans i de här var otroligt mycket bättre så vi kunde få ganska bra fart på den hela och gled snabbt fram förbi alla andra mot målet.

Vi hade en guide med oss som berättade om de olika bukterna och öarna som vi paddlade förbi. Området runt Hahei var tydligen en av de första landstigningsplatserna för Maurierna i Nya Zealand. Det var Chief Hei från någonstans i Polynesien som paddlade tre veckor söderut och landsteg i Hahei (Hei's andedräkt).

Väl framme vid Cathedral cove fick vi äntligen komma fram till Narnia, vi satte oss långt uppe på stranden och blev där serverade nybryggt kaffe och kakor av guiden.

Cathedral coves öppning

Ännu närmare öppningen, nu närmar sig Narnia

En Latte för Nora och en Cappucino till Petter

Cathedral cove är en strand där en del av klippan är urgröpt som en båge som man kan gå igenom, och den är spetsig som en katedral i toppen, riktigt häftig formation.

Blick tillbaka mot ena stranden, med Nora i en uppdragen kajak

Häfiga klippkormationer vid stranden

Ännu en vy mot Cathedral cove

Jag är i Narnia!

På väg tillbaka så paddlade vi ut till öarna och fick se detta vackra naturreservat med dess många vackra vyer. Plötsligt när vi paddlade ropade Nora till: EN PINGVIN! Jajamensan där i vattnet simmade en liten blå pingvin framför kajaken. Eftersom vi höll oss helt tysta så kom vi precis bredvid pinginen och fick se den på nära håll. En underbar naturupplevelse!

Nora och Petter på äventyr

En helt underbar dag, och ännu en bock på "att göra"-listan avklarad =)

/Petter

Nora's landing invigt

Hej, hej,

Tänkte bara berätta att jag nu har klippt mitt livs första invigningsband. Nora's landing är invigt.

Kram
Nora

Sydney

Sedan vi bestämde oss för att resa hem den 18 Mars så har det varit mycket att tänka på.
Hemresan, hur vi ska göra den? Hur vi ska lyckas avsluta allt här. Jobbet, telefon, sälja bilen, säga upp huset. Dessutom hade vi ju besök av Svärföräldrarna en del av tiden, vilket vi nästan inte nämnt något alls om.

Vi har det fortfarande underbart, men "det är mycket nu" =) Bloggen har vi inte tänkt på på aldeles för länge.

Men men, här kommer lite som hänt.

När Noras föräldrar åkte hem så passade jag och Nora på att göra ännu en semestersemester, vi åkte en weekend till Sydney. Bara för att man kan! Hur ofta kan man åka en weekend dit liksom. Vi hittade billiga biljetter att flyga mellan Auckland och Sydney och ett ok pris på boende där, så vi bara gav oss iväg =).

Vi åkte efter jobbet på Fredagen och tillbakaresan var måndag kväll, så en långweekend blev det.

Vi anlände kl 17 i Sydney och hade biljetter till Operan till kl 19, så vi bestämde oss för att ta bagage och allt med oss dit. Vi gjorde en manöver vi gjort förr, vi bytte om vid hissen innan man kom upp till rätt plan (vi har gjort det en gång förr, den gången på väg till ett bröllop, men då fick vi stanna en hiss mellan våningsplanen för att byta om. Den här gången fans det en toa brevid hissen så vi gjorde det där =)

Framme och ombytt innan operan
Vi båda framför den mystiska arkitekturen

Sen tog hissen oss upp till Madame Butterfly, underbart presenterad av Sydney Operan... Helt underbar scenkonst. Vackra kläder, fina italienska arier, och lite långtråkig på sina ställen. Precis som en opera ska va.

Operasalen innan föreställningen började

Här är vi reda att insupa italienska arier (Joo vi blev varnade att man inte fick fota inne i Operan nu)

Vi tänkte att vi skulle passa på och ta ett gott glas vin i pausen och kanske lite tilltugg, men då hela resan blev lite sent påkommen hade vi inga Australiensiska Dollar med oss, och de tog bara kontanter, så vi fick vara utan =)

Operahuset i skymmning efter föreställningen

Lördagen spenderades sedan med att bara vandra genom staden, och dess gator och torg. Skönt att se en riktig stad ibland, med riktigt centrum, sådana finns inte mer än Wellington i Nya Zealand enligt oss.

I Darling Harbour med Sydneys skyline i bakgrunden.

På eftermiddagen somnade vi under ett träd i botaniska trädgården. Där hittade vi också tusentals, stora fladdermöss som bodde uppe i träden.

Söndagen vandrade vi över Harbour bridge till norra delen av staden, men då man inte tänkte på barnvagnar eller rullstolar så var det enbart trappor för att ta sig över, fascinerande. Men vi gjorde det ändå, bara för att vi kan =)

Hur svårt kan det vara att komma upp på en bro? Det åker ju både bilar och tåg över den, eller hur?

Uppe, puh. Men det var värt det, utsikten var fantastisk.

Senare på söndagen så blev vi upplockade av Stephen. Han är bror till min arbetskamrat Dave. Han bor vid Bondi Beach, så vi hängde på honom ut dit och tog lite sightseing på kvällen. För att sedan äta middag i solnedgången i Watson Bay. En helt underbar dag.

Måndagen hade ett mål: Jag skulle äntligen få se en Platypus!
Jag gick till turistinformationen och frågade vart man skulle gå för att se en, Zoo eller akvariet? De berättade att Sydney Zoo var stället att gå till, Akvariet har inga.
Så sagt och gjort så tog vi färjan över till Zoo't och började leta.

Ytterligare en bild på operahuset, denna gången från färjan på väg till Zoo.

Där fick vi reda på att Patypus akvariet var trasigt sedan 3 månader så tyvärr fanns de inte ute nu. De hade dock några fritt boende vid en bäck där man skulle kunna se dem. Vi gick direkt dit men fick av några skötare höra att de sov alla mycket gott och de räknade inte med att de skulle gå ut innan vi behövde åka mot flygplatsen...

Vilken besvikelse!

De berättade även att om vi verkligen ville se dem så finns de ju i Akvariet att beskåda...

Jag höll på att gå under, här var vi så nära, men det verkade inte som jag skulle få se någon...

Nåja skam den som ger sig, vi tog färjan tillbaka till Centrum, och gick till Akvariet.
Direkt när vi kom in så var det ett akvarium med en simmande.... PLATYPUS!

De är rätt söta.. på ett mystiskt sätt =)

Men där var den!

Helgen räddad för Petter.

Visst är emun cool, men inte riktigt samma sak som en platypus...
Där är den äntligen, platypusen. En snabb rackare som har en förmåga att simma ur bild, men den är där, lite suddig i mitten.
Det fanns en hel del att se på akvariet, bland annat dessa vackra varelser, dungongerna, eller på svenska, sjökor.