Internet - landsortsbefolkningens stormarknad

När jag gjorde min dagliga snabbkoll på svenska nyhetssajter för några dagar sedan, såg jag återigen en artikel om att försäljning av livsmedel via internet fortfarande inte har kommit igång i Sverige. En representant för Netxtra (den enda svenska nätbutik som överlevde kedjornas satsningar under 1990-talet) uttalade sig bland annat om att det är svårt att få kunderna att välja näthandel eftersom det kostar lite mera.

Här i Nya Zealand är minimilönerna betydligt lägre än i Sverige, vilket också märks på att tjänster generellt är billigare och det finns betydligt fler anställda i butiker och restauranger. Detta är troligen också anledningen till att de flesta större dagligvarukedjor här erbjuder försäljning via Internet. Många människor utnyttjar också den möjligheten När Petter beklagade sig över att alla affärer stänger så tidigt häromdagen ryckte chefen på axlarna och uppmanade honom att leva som han lär och utnyttja internet.

Skillnaden gentemot hemma är att de priser som erbjuds i butik, är samma som de som erbjuds på nätet. Eftersom landet är relativt glesbefolkat saknas det stormarknader utanför de större städerna och de lokala snabbköpen är normalt ganska dyra och utbudet är relativt skralt. Därmed blir det ganska snabbt billigare att handla via Internet. En hemkörning kostar knappt 100 kronor. Visserligen kan man inte handla kylvaror om man inte bor i närheten av en större stad, men det finns ofta lokal torghandel någon gång i veckan även i de mindre samhällena. De flesta nyzeeländare köper dessutom sitt kött hos en slaktare istället för på en stormarknad.

Jag har ännu inte själv gjort mitt första matinköp på internet. Jag tillhör den sortens människor som tycker om att botanisera lite i mataffären. Titta, jämföra, klämma och känna innan jag fattar mitt köpbeslut. Däremot har jag börjat inse att det inte är värt 1,5 timmes bilresa tur och retur för att handla mat. Jag har därför idag skapat ett konto hos Foodtown för att kunna göra min första beställning.

Stor kram till er alla,
Nora

Bilder från en utflykt

I helgen var jag, Ingrid och Karen (två väninnor) ute och åkte. Kameran var med och jag tänkte dela med mig av lite bilder.

På vägen till Pauanui åker man förbi ett litet vattenfall. Denna gången stannade vi till och förevigade det.

Karangahiki Gorge. Jag är riktigt nöjd med denhär bilden.

Vi stannade även till i Waihi och tittade på guldgruvan som finns där. Det är ett helt otroligt stort dagbrott.

Vid gruvan står ett gammalt pumphus och vaktar.

Ett fönster i pumphuset

Nya Zealand - Kupongfolkets hemvist

Nyzeeländarna har en stor svaghet och det är kuponger. De älskar rabattkuponger av alla de slag och tar fyndjakten på fullaste allvar. Petter har tidigare skrivit ett inlägg om Entertainment guide, en bok man köper fylld med rabattkuponger, men den är bara början på kupongkulturen.

Varje stormarknadskedja har ett stamkundskort som man samlar poäng på, motsvarande det svenska Ica-kortet. Skillnaden är att det inte finns någon bank knuten till detta kort, istället är det ett rent poängjagarkort. Förutom stormarknadskedjen finns en drivmedelskedja knuten, samt några andra butikskedjor knutna till korten. Det finns några olika sådana kluster och det är en hel vetenskap att räkna ut vilka kedjor som är knutna till vilket kort och hur man tjänar på det. Man behöver dessutom samla relativt mycket poäng för att kvalificera sig för bonus som består av en present som man får välja.

Det roliga är att folket här tar poängjakten på fullaste allvar. I Sverige är vi vana vid att människort med mycket tid ägnar sig åt denna typ av verksamhet, här är det närmast en folkrörelse. En vän till oss visade förra veckan stolt upp ett bestickkit som han hade fått som belöning efter att han samlat fly buys i 1,5 år. Till historien hör att Dave inte direct är killen som bryr sig särledes mycket om vad han äter med eller för den delen hur det är dukat. Hade han fått ett liknande besticketui I julklapp hade han knappast brytt sig, men detta hade han tjänat ihop och han var stolt.

Poängjakten slutar inte där. När vi handlar finns det diverse lokala rabbaterbjudanden tryckta på baksidan av kvittot, det kan handla om allt från skönhetsbehandlingar till billigare trädgårdsslang. Dessutom får vi ett extra kvitto som ger oss nästan 20 öre rabatt per liter besin om vi tankar på macken 35 km härifrån (Om vi har lappen med oss vill säga). Varje café har ett stamkundskort som ger var tionde kaffe gratis. Bokhandeln har en kundklubb och skickar ut kuponger via Internet varje vecka. Det finns ingen hejd på det hela och det gäller att hänga med, annars kan man gå miste om något.

Jag måste erkänna att jag har en svaghet för kundklubbar och stamkundsrabatter. Till att börja med försökte jag faktiskt hänga med kiwisarnas kupongtempo, men nu har jag gett upp. När Hayley igår gav mig en broschyr om att gå med I ytterligare en stormarknadsklubb avböjde jag vänligt. Kanske kommer jag förlora en dollar eller två, men det är det värt att slippa känna att jag återigen glömt rätt kort.

Kram På er alla
Nora

... Vi ute på en åker åker ...

För några veckor sedan hade vi en rätt häftig storm här i Nya Zealand, vi hade ju sjö på torra land över vägen och liknande.

Jag och nora åkte runt lite efter stormen, och var uppe i Coromandel Town.
När jag gick ner till hamnen bara behövde jag fota lite. Så här kan det gå.






Ingen båt ser ut att ha råkat rikigt illa ut, och vissa har ju faktiskt plcerats rätt säkert för nästa storm :-)

Kram från ett blåsigt land.

Handikappanpassning - Hur tänkte de nu?

Nya Zealand är ett ovanligt rullstolsvänligt land. De flesta vandrarhem, restauranger och andra etablissemang är anpassade för att vara tillgängliga med rullstol. Eller nåja, de som har byggt har åtminsone tänkt att det ska vara tillgängligt, tyvärr tänker de inte alltid hela vägen. Låt mig ge er några exempel hämtade ur verkligheten.

Förra veckan var jag på ett cafe och tänkte passa på att gå på toaletten. Jag såg en stor bred dörr med den välkända rullstolssymbolen på och rullade raskt dit. Jag öppnade den breda dörren, som mycket riktigt gick in till en bastant handikapptoalett med handtag och allt, rullade in och blev full i skratt. Dörren gick nämligen inte att stänga, i varje fall inte om man som jag har en rullstol. Dörren gick inåt och det fanns inte tillräckligt mycket plats inne på toaletten för att stänga dörren med en rullstol på golvet. Om dörren hade gått åt andra hållet istället, alternativt varit en skjutdörr hade problemet varit löst.

Någon vecka tidigare skulle vi in till en butik. Självklart hade de tänkt på sina rullstolsburna gäster och byggt en ca tre meter lång, 1,5 meter bred, träramp som lutade lite lagom mycket. Problemet var bara att för att komma upp på rampen behövde jag hoppa upp för en 10 centimeter hög kant upp på rampen. Den sista lilla rampdelen försvann nämligen när de flyttade huset för ett antal år sedan.


När vi var i Rotorua förra veckan (se bild ovan), parkerade vi på handikapparkeringsplatsen utanför gondolen. Jag följde handikappsymbolskyltarna runt huset till den markerade handikappingången. Den var stor och bred, med automatisk dörröppning. Problemet var bara en nära tre decimeter hög trottoarkant som jag behövde bestiga för att komma in. Den detaljen hade byggnadsingenjören inte tänkt på.

Behöver jag ens skriva hur högt upp speglarna på handikapptoaletterna normalt sitter. Nej, jag tänkte väl det. Låt mig bara säga att jag har sett många handikapptoalettak i mina dagar.

Ja, för det mesta fungerar Nya Zealand väldigt väl med rullstol, men vi kan inte låta bli att le åt många goda försök som nästan fungerar.

Kram på er

Den första nationalsporten

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där med att titta på sport. Utöva sport ja, men att sitta bredvid och titta på tycker jag är urtrist. 29 år gammal har jag fortfarande inte fattat varken vad icing eller offside innebär. När jag simmade led jag varje gång ett träningsläger inträffade samtidigt som ett större idrottsevenemang, eftersom alla envisades med att vi skulle titta på eländet.

I detta land är nationalsporten nummer 1 rugby. Vill man räknas som en av lokalinvånarna så måste man visa åtminstone en gnutta intresse för denna barbariska ursäkt för män att kramas. För kramas det gör de en hel del på plan, även om det är lite våldsamt och går under benämningen tackling. När en match är över brukar spelarna se ganska tilltuffsade ut, smutsiga och ofta lite blodiga, En och annan bruten näsa hör inte heller till ovanligheten .

Varje lördag kl 19.30 stannar Nya Zealand. Då spelar nämligen All Blacks (landslaget) landskamp. Denna följs noga på den lokala puben med öl eller vin i handen. Om All Blacks vinner firas segern, om de förlorar måste sorgerna dränkas.

Förra veckan förlorade Nya Zealand landskampen mot Australien och hela nationen var förolämpad. Det diskuterades i slott och koja vad som hade gått fel. Hela befolkningen var liksom lite mer bekymrad än normalt. Till och med vädret var sämre än vanligt. Det var som att himlen grät över förlusten.

I lördags var det dags igen och nu skulle All Blacks ha revansch.

Vi var på 40-årsfest då. När vi kom vid femtiden var det säkert 50 gäster på festen som umgicks, drack vin och hade det trevligt. Strax innan sju serverades helstekt lamm och hangi, en maorisk rätt som tillagas på varma stenar nedgrävda i marken. Folk åt och var glada. Så plötsligt kl 19.25 försvann plötsligt de flesta gäster, inklusive värden, under diverse dåliga ursäkter. Vi insåg snart varför, lördag=rugby och värdinnan hade inte den TV-kanal som sänder sporten. Bara ett tiotal tappra gäster stannade och hade trevligt. Petter och Jon var de enda av manligt kön.

Hur slutade då matchen? Tack och lov vann Nya Zealand, balansen är återställd, solen skiner idag och vi har lärt oss ytterligare en detalj om den nyzeeländska kulturen - ha inte fest en lördag om du inte kan visa rugby på storbildsskärm.



Jag och Petter gick förbi en rugbymatch mellan två lokala lag för ett tag sedan. Runt plan stod publiken och pimplade öl. Som ni ser har några spelare vadderade hjälmar på sig. Det främsta syftet med dessa är inte att skydda hjärnan utan öronen. De kan nämligen få ganska mycket stryk, vilket resulterar i att de blir tjocka och utstående. Ibland ser man att spelare tejpar fast öronen utav samma anledning.


Här är lagen i full färd att gruppkramas. Det ser ut som ett sådant där gruppslagsmål som brukar förekomma i teckande serier, ni vet när alla slåss med alla i en enda stor hög. Enda skillnaden är att det någonstans underst i högen finns en boll.