Cyberterrorism

I dagarna har jag råkat ut för terrorism, avancerad sådan.
En före detta anställd på företaget jag jobbar på gjorde att företagets arbete till stor del stannade upp i några dagar!
Det som hänt var att han hade tagit över vårat domännamn för företaget jag jobbar på. Detta kunde han då han en gång varit den som administrerat domänen och därför var hans namn den administrativa kontakten för domänen. Detta var ju helt klart något som borde ha fixats men ingen hade tagit tag i.

Nu två dagar innan jul blev det något typ av bråk mellan honom och chefen (han har inte jobbar på företaget på snart ett år) något om gamla ersättningar som han ansåg sig ha rätt till men inte företaget tyckte att det stämde.

Det hela slutade altås med att han tog företagets domännamn och dirigerade om det till en domän i Danmark (där han numer bor). Vilket resulterade i att ingen kom åt våra servrar längre och all mail till vår domän var otillgänglig.

Ibland upptäcker man hur sårbar man kan vara.

Genast började vi titta vad vi kunde göra, men hans timming kunde inte vara bättre. Helt omöjligt att göra något så nära inpå jul. Han hade rättigheten att flytta domänen, även om vi är ägare till den. Vi skulle vinna i domstol men det är en två månaders process i Nya Zeeland att komma dit.

Efter att haft våra advokater prata med hans advokater (jajamensan, han hade till advokater som han fixat för detta tilltag) så har vi äntligen efter en dag fått tillbaka vår domän, även om det tar ett dygn till innan internet upptäckt det hela.

Just nu är läget att allt funkar, men han vägrar lämna tillbaka domänen om vi inte betalar stora summor till honom... Vilket är en knipa för ett sådant litet företag.
Just nu lutar det åt att det enklaste är att vi byter företagsnamn och domän för att överleva.

Helt sanslöst, hela saken!

Julkort

När vi var ute och dök senast togs det lite kort på djurlivet runt båten.

Njut av dessa julkort =)

Jul, jul strålande jul...

Hej allesamman,

Nu händer det mycket igen och bloggen blir lite underprioriterad. Vi mår bra, njuter av livet och ser fram emot julledighet, men det är helt enkelt för bra väder för att ägna kvällarna åt att skriva blogginlägg. Jag insåg precis att det bara är drygt en vecka kvar till jul, något som är svårt att inse i sommarvärmen. Jag som i vanliga fall älskar både jul och julpyssel har lite svårt att komma i stämning när det är över 20 grader ute och solskyddsfaktorn brukas frekvent.

Det verkar som att fler än vi tycker att jul och sommar inte riktigt hör ihop. Julhetsen här är betydligt mindre än hemma. De flesta har inte ens julpyntat ännu, och det julpynt som finns är ganska mediokert. Antingen är det superkitchigt ala USA eller så ser det ut att komma från tidigt 70-tal.

I vårt lokala centrum har några butiker slagit på stort och målat sina skyltfönster. Fish & Chips haket som även säljer glass har en glassätande jultomte målad på fönstret. Kan det bli mer fel? Jag hävdar att tomtekostymen i dethär landet borde bestå av ett par röda speedos (simmarbadbyxor) och att hans släde borde bytas ut mot en surfingbräda.

Det kommer att bli en annorlunda jul i år. Vi ska fira juldagen över en barbeque och några flaskor bubbel hemma hos goda vänner i Pauanui. Annandag jul flyger vi sedan till Cairns för semester på Stora Barriärrevet. Livet kunde varit bra mycket värre. Uppdateringar kommer.

Kram
Nora

Tomten här är mer för mjukglass än tomtegröt, det förstår jag när han har de där kläderna i sommarvärmen.

Vad tycker ni om dethär spektaklet som de satt upp på taket på vårt lilla centrum. Det syns inte på bild, men runt stjärnan sitter en röd, blinkande ljusslinga.

I Sverige har vi julstjärnor och hyacinter till jul, här blommar just nu Nya Zealands motsvarighet, Puhutukauan. Ett inhemskt träd som har röda blommor som nästan ser ut som flaskborstar. Petter får hösnuva av dem, men de är otroligt vackra.

Första advent

Julen är den mysigaste tiden på året. Jag älskar att julpynta, baka pepparkakor, tända ljus, dricka glögg...

Hemma i Linköping är vi nu uppe i 3 (tre) julpyntslådor, vilka tyvärr ligger i förrådet just nu.

Förra helgen var det första advent. Det har alltid varit starten på julen för mig. Det är då man sätter upp allt julpynt och dricker den första glöggen. Men det kändes rätt konstigt när datumet närmade sig här nere i Nya Zeeland. Solen är högt på himlen, sommaren är på väg och vi går klädda i shorts och t-shirt.

Det känns helt enkelt fel att vara på julhummör.

Men vi är inte de som ger sig. Söndagen närmade sig med stormsteg och vi satte igång och baka... En STOR pepparkaks deg påbörjades och vi bakadelussekatter.

Vi hade till och med lite press på oss, för på fredagen innan så hade vi "råkat" bjuda in "ALLA" vi känner på julfika på eftermiddagen. Vi sa runt tre...

Pepparkaksbaket påbörjades med katastorf... Bikarbonaten skulle i det varma degspadet... och skapade där en oförväntad VULKAN i vårt kök! Vi har fortfarande ingen aning om vad vi gjorde fel... men städa fick vi =)

Vi hade som tur var startat tidigt, redan 9... (Ja det är tidigt en söndag här, specielt eftersom lördagen hade varit heldag på festival =) Redan klockan 10 kom första grannen förbi... "Hi, it smells good... Have you any of your cakes ready?"..
De hade visst missuppfattat... men vi fick dem att gå hem och fortsätta på sin öl i en timme till innan de fick komma över igen ...

Vi bakade och bakade....Vi blev ganska direkt genomsvetta. När det är 25 grader ute, är det inte direkt skönt att stoppa in och ut plåtar i ugnen hela dagen. Vi undrade än en gång varför vi inte kan lägga ambitionsnivån lite lägre när vi ska göra något. =)

Vi skapade julpynt när vi höll på... En girlang hänger uppe, och fyra appelsiner har fått nejlikor i sig... Men vi är ensamma i pauanui med att ha julpyntet uppe.. ja, förutom några affärer nere i stan.

Men hur slutade det hela då... Joo folk kom över pö om pö hela dagen... Vi satte på en flaska glögg när de kom och drack tills nästa gäng kom... vi kom på kvällen underfund med att vi själva druckit en ansenlig mängd glögg under dagen...

Då IKEA inte öppnat i NZ ännu, så var ju självklart glögg ett annat problem, men där har vi tur. För våra underbara vänner i Linköping gav mig ett åka bort paket när jag lämnade Sverige, där bland annat en flaska glöggtinktur fanns! En livräddare i juletider, vi behövde bara tillsätta rödvin och socker.

Vad mer behövs för att julen ska bli jul... Ett pepparkakshus, vilket vi självklart byggde. Vackert blev det också! Kvällen innan gjorde vi ritningar. Jag fick min tradiotionella stuga och Nora fick sitt prinsesstorn.

Det blev en heldag med julmusik och jul i sinne, i skinande 25 gradig sol. Sedan dess har våra apelsiner börjat få värmeslag. Vårat pepparkakshus klarade inte den högre luftfuktigheten och säckade ihop till en hög efter några dager (visserligenen väldigt god hög, speciellt med ädelost, men inte riktigt vad vi hade planerat). Våra lussekatter börjar bli hårda och julmusiken har inte ljudit sedan den dagen...

Jag lovar att ta igen det på julafton, men om jag är kvar här nere nästa år, så lovar jag att fira jul till midsommar och midsommar till jul. Det finns en anledning till att våra högtider firas som de gör, och vi har nu förstått konceptet med att arrangera julmiddagen som en grillfest på stranden.

Kram
Petter (och Nora)

Årets julbild, Nora, jag och vårt pepparkakshus fotograferat på verandan. Tyvärr hann Noras torn ramla ihop innan vi hann pynta och fotografera det

Vi se det snöar, vi se det snöar...

Hej Allesamman,

Jag läser svenska nyheter om snöstorm, förseningar på Arlanda och snökaos i Stockholm med ett STORT leende på läpparna. Jag genuint hatar snö. Det är kallt, blött och i vägen. Snö förvandlar mitt normalt ganska soliga humör till buttert, vresigt och vrångt. Jag kan tillstå att det är vackert, men föredrar att se det på TV. Möjligtvis, eventuellt, för husfridens skull, kan jag acceptera snö en vecka per år under en skidsemester, men då ska det vara mycket varm choklad och after ski inkluderat.

Här går vädret mot sommar och jag myser. Jag börjar mina dagar med en morgonpromenad och när arbetsdagen är slut kryper jag upp i solstolen en stund, omfamnad av eftermiddagssolen. Vi äter jordgubbar, nypotatis och grillmat, mums! Jag fick två vintrar i rad och nu passar jag på att verkligen njuta av sommaren.

Nu kanske ni tycker att jag är skadeglad, men det är jag inte. Jag skulle gärna se att ni packade era väskor med julmust, knäckebröd, julskinka och lite kaviar, och spenderade de kommande månaderna här med mig. Jag är verkligen rent och skärt lycklig över att slippa fyra månaders kyla och mörker.

Stor kram
Nora

P.S. Årets sommarprojekt är bruna ben. Det har inte hänt det senaste årtiondet, men nu är det dags att förvandla den normalt blåvita nyansen till åtminstone lite lätt gyllenbrun. Jag lovar att hålla er uppdaterade på statusen.

Fisketur med Larssons

Hej, hej,

När Petter var liten åkte han och Sture (pappa) upp till fjällen och fiskade flera gånger. De har båda härliga minnen från dessa turer. Så länge jag har kännt Petter (drygt 9 år nu) har de talat om att åka upp till fjällen och fiska igen, men det har inte blivit av. Därför bestämde bestämde Petter tidigt att när Pappa kommer till Nya Zealand ska han med ut och fiska. Det fick bli Stures julklapp i år och igår var det dags.

Klockan nio mötte Paul, en lokal fiskare upp oss i Pauanui hamn. Det var lite vågigt, men om man jämför med de senaste veckornas surfvågor var det ingenting. Tyvärr är vattnet något kallare än vad det brukar vara vid denna tiden på året, så det är inte rikrigt så gott om fisk som det borde ännu. På väg ut la vi ut ett långrev för att försäkra oss om att fånga åtminstone något.

Paul försåg oss med fiskespön och bete, ivriga som vi var satte vi igång. Det tog inte en lång stund innan Petter drog upp den första Terakihin. För att blidka de maoriska fiskegudarna offrade han den första fisken och det verkade han göra rätt i. Petter visade sig vara dagens storfiskare. Alldeles strax drog han upp en Terakihi till. Själv kände jag hur fiskarna smaskade på mitt bete, men de ville inte fastna på kroken. Jag drog upp reven upprepade gånger och varje gång var betet borta, men ingen fisk.

Rätt vad det var, börjde Sture hojta, det var något på hans krok. Även han drog upp en Terakihi och strax därefter var det Ingelis tur att dra upp en sprattlande liten firre. Ingelis fisk var en ca tio centimeter lång, röd lites skorpionfisk. Ingenting man äter, men otroligt söt att titta på. Själv fortsatte jag med att mata fisk. Nåja, solen sken så det gick trots allt ingen nöd på mig. Efter att Petter dragit upp ytterligare en firre bestämde vi oss för att prova lyckan lite längre upp utmed kusten.

Det skumpade lite och både Petter och Sture blev lite sjösjuka. Paul såg nog detta på oss, för han tog oss till en lugn liten vik för en lunchpaus. Med förnyade krafter slängde vi ut våra rev igen. Storfiskaren Petter började med att hala upp en liten näpen snapper. Eftersom den var för liten släpptes den fri igen. Strax därefter började det rycka rejält i Petters spö. Han hade fått en stor fisk på kroken som inte alls ville upp. Det visade sig vara en Barracuda. En rovfisk som man normalt inte äter på grund av att de ofta har någon slags mask. Den var trots allt ganska häftig, även om den var lite ful och hade vassa tänder.

Jag, Ingeli, Sture och Paul bara gapade medan Petter nästan drog upp ytterligare två firrar (de lyckades göra sig fria i sista stund). Vi andra blev inte ens av med vårt bete. Det var som att fiskarna anade att Petter är den av oss som minst gärna äter fisk.

På väg tillbaka till Pauanui drog vi upp långreven där ytterligare två firrar hade fastnat. Paul fileade fisken åt oss innan han släppte av oss i vid hamnen. Både Petter och Sture verkade ganska glada över att komma i land. Båda tyckte att det gungade lite väl mycket på båten. Väl hemma igen bestämde alla sig för en eftermiddagslur. Jag la mig en stund på solstolen ute medan övriga kröp i säng. Två timmar senare bestämde jag mig för att det var dags att väcka mina törnrosor, de sov som stockar allihop.

Middagen blev en riktig havsbuffe! Kräfta från förra helgens dykäventyr till förrätt och färskfiskad Snapper och Terakihi till varmrätt. Dagen avslutades med att Petter och jag gav svärföräldrarna storstryk i Kanasta (kortspel).

Vi har sagt det förrut, men det tål att upprepas: Vi kunde haft det bra mycket sämre!

Kram
Nora

Ingeli med sin Skorpionfisk, visst är de söta?!

Storfiskaren Petter med otäckingen Barracudan.

Familjen Larsson samlad vid middagen

En härlig helg

Hej Allesamman,

Petter och jag har en helt underbar helg, ja en sådan där helg då vi påminns om hur bra vi faktiskt har det. I fredags morse stötte jag ihop med vår granne och hon bjöd in oss på middag samma kväll. Vi både åt gott, drack gott och skrattade en hel del innan vi kom i säng lite senare än vad som hade varit optimalt med tanke på att vi skulle ut och dyka morgonen efter. När lördagmorgonen kom var vi inte helt övertygade om att dykning var det vi egentligen ville ägna dagen åt. Dessutom såg himlen ganska grå ut och det blåste en del. Det var nästan så vi hoppades på att utfärden skulle vara inställd på grund av väder och vind. Det var nära att den blev det också eftersom morgonvågorna var lite stora. Men skam den som ger sig, vi pallrade oss trots allt iväg till båten.

På väg ut till ögruppen där vi brukar dyka skumpade det en hel del. Petter var lika grön som sin T-shirt när vi kom ut, och han är inte de som brukar bli sjösjuk. Väl där hittade vi dock en skyddad vik och medan vi tog på oss utrustningen började molntäcket spricka upp. Hm, det kanske inte skulle bli så illa trots allt.

Under ytan var det helt fantastiskt. Det var massa saker och titta på. Vi hittade korallbildningar som vi inte har sett tidigare, en Packhorse Crayfish (en ännnu större kräftart) som Petter lyckades fånga, en konstig kräftlikannde varelse som vi senare fick reda på var en så kallade Spanish Lobster, två rockor (Angel Rays) simmade förbi oss och jag lyckades hitta några Pauaskal. Ja, det var underbart. På väg upp upptäckte jag att vi hade varit i i hela 59 minuter... Så jag stannade på tre meters djup en minut extra, bara för att få skriva i min loggbok att jag gjort ett dyk längre än en timme =).

När vi kom upp åkte tyvärr den stora kräftan ner igen, för trots att den var enorm var den någon millimeter för liten för att vara tillåten att fånga. Det gjorde oss egentligen inte så mycket, för nu hade molnen försvunnit helt och Dave (han vi åker ut med när vi dyker) bjöd på varm tomatsoppa. Så där satt vi och njöt av livet, tomatsoppa och sol en stund innan det var dags för dyk nummer två.

Även detta var ett fantastiskt roligt dyk. Ganska direkt när vi kom ner hittade vi en stor sten med säkert sju kräftor under. De låg där och tittade på oss. Petter lyckades få tag på en av dem, men de övriga var för långt in. Vi gjorde vad vi kunde för att locka ut dem. Jag försökte få dem att gå mot Petter genom att vifta lite med en algstam från andra sidan, Men istället för att få kräftorna att gå i Petters famn, bet en gul muräna sig fast i min pinne. Det var inte riktigt min plan. Vi fick ge upp och istället titta på kräftorna vilket var en upplevelse det med. Under en annan sten hittade jag en liten bläckfisk och vi hittade ett tomt kräftskal som jag lekte lite med. Ja, även detta dyk var underbart.

När vi kom hem på eftermiddagen var vi båda ganska möra. Jag la mig i solen och vilade ett tag, Petter kröp ner i sängen.

Vi avslutade dagen på den finare restaurangen i stan och passade på att fira att vi varit förlovade i (nästan) ett år nu.

Idag tar vi det lite lugnt. Tvättar lite, städar lite och fortsätter njuta av livet. Vi lider båda av lite träningsvärk, jag av att klättra upp i båten och Petter efter fredagens surfäventyr, men det var det väl värt!

Kram till er alla
önskar
Livsnjutaren Nora

Jag njuter av ytintervallet.

En prickig manet i det blå

Jag på väg ner i det blå

En bläckfisk poserar

En fisk poserar

Fångad i ett fiskstim. Jag är lätt att känna igen just nu med en dyklampa monterad på masken.

Surfs up!

Idag var det underbart väder. Vi jobbade på till klockan fyra, men då undrade min kollega Dave om det inte var tid att dra ut och surfa?

Oh ja svarade jag! Jag har alltid velat prova.

Dave skyllde på att han behövde börja träna och det är bra träning. Jag behövde inte skylla på något utan sprang hem och hämtade min våtdräkt direkt.

Vi lassade in hans bräda och en lånad "longboard" som jag skulle prova med i bilen och åkte ner till beachen.

Väl där försökte Dave förklara hur det hela gick till. Jag greppade hälfen och bestämde mig för att mest testa idag ändå, för att se om det är kul.
Nora hade gått ner till standen även hon, med kameran i högsta hugg =)

Man ska ta sig ut till där vågorna bryts, och sen paddla innåt stranden och låta vågorna fånga en.
Det gick sådär... Att bara ta sig ut till där vågorna bryts är ett äventyr. Man måste liksom ta sig igenom en hel del vågskum =)

Väl där ute så skulle man paddla innåt när "den stora" vågen kommer, hoppa upp på brädan och surfa in... Ehhh... ok... Jag pallade att paddla innåt, men att "hoppa upp" på en vinglade styroformbit valde jag att lämna till lektion 2.

Jag paddlade på innåt när en våg kom... den sköljde över mig jag fick saltvatten i ansiktet... och det var den vågen det...

Okej, nästa våg så paddlade jag mer... och vad hände, jag känner vågen gå över mitt huvud... och känner hur vattnet forsar vid mina fötter... WOW... jag glider ju!
Fort fort kommer jag närmare stranden, tillslut känner jag sanden mot mina hände runder brädan och hoppar av.

Jaha, var det sååå man skulle göra... Det var ju kul ju!

Ut igen, och glida in på vågorna. Det var jättekul. Men jag är inte i närheten av tränad. Efter en 30 min av paddlande ut och in var jag helt slut. Dave hade redan givit upp och satt inne och snackade med Nora, så jag gav det några försök till och sen fick det vara nog av lektion 1.

Men det kommer helt klart en lektion 2 framöver... Det här var ett kul sätt att träna på...

Jag och Dave på väg ut i vågorna
Dave försöker förklara för mig hur det egentligen fungerar...
Efter ett tag ger Dave upp för dagen, men jag försöker liggsurfa in några vågor...

Sista stora vågen jag orkade med, härligt!

Ve och Fasa!

Hej, hej

Vi lever på varmare breddgrader vilket har sina fördelar, men igår kväll upplevde vi också några nackdelar. Petter glömde en ostkant framme en timme eller så. När han kom tillbaka hade ostkanten förbytts till myrmat. Den hade snabbt ändrat färg från vit till svart av alla myror som kalasade på den. Det var bara att snabbt slänga osten, stänga fönstret och torka bort myrspåren. Ganska harmlöst men ändå lite småäckligt. Jag har inget mot myror, men jag delar inte gärna talrik med dem.

När det senare var dags att lägga sig, kröp jag ner i sängen, plockade fram min bok och tände sänglampan. Jag låg där och funderade på dagens händelser när jag plötsligt ryckte till. I taket satt en KACKERLACKA och hånskrattade åt mig. Den satt där och viftade med sina känselspröt och tycktes ropa “du kan inte ta mig, du kan inte ta mig”. Visserligen var det en av de mindre kackerlackor jag sett, men när det kommer till kackerlackor spelar det ingen roll hur små de är. De hör inte hemma i mitt hem och därmed basta.

Petter var inte helt nöjd när jag upplyste honom om att det är hans plikt att försvara mig mot odjuret. Han försökte muttra något om att jag minsann nog skulle kunna nå den med griptången, innan han klev upp ur sängen, hämtade lite toalettpapper och förbytte odjurets hånleende till insektsmos.

Vad skulle jag ha gjort utan min riddare? Jag får nog ta och skämma bort honom lite extra till helgen.

Kramar Nora

Vad är upp?

Ibland kommer man på bloggen igen. Det är nästan skönt, vi skriver lite då och då, när man liksom har något att berätta... Men ofta hinner man nästan glömma innan man tar sig ron och skriver igen.

Så vad har hänt eller Whats up?

Mamma och Pappa kom ner till Nya Zealand, vi åkte nästan direkt upp i Northland (ja, Området norr om Auckland). Vi sov på mysiga små backpackers och såg massor.
Whangarei var mest en snabbvisit, sov och åkte vidare (via några vingårdar ifs), hit kommer vi dock tillbaka till senare, härifrån utgår dykresor till Poor Knights, vilket vi helt klart ska till (Kanske med Emil när han kommer).
Man vi hade fler trevliga vyer i Northland, även om bilkörningen nära håll på att ta knäcken på oss =)

Därefter skickades föräldrarna söderut, Nora och Jag jobbade på i Auckland, medans de var i Waitomo caves, Rotorua och Taupo.

Efter att plockat upp dem igen och begivit oss tillbaka till Beachen (vilket vi kallar vår by numer :-) så bestämde vi oss för att ta det lungt en helg. Vädret var fint, och vi höll oss hemmavid hela helgen. Mysigt. Massa kortspel.

Sen tillbaka till Auckland för att skicka Mamma och Pappa ner till sydön. De håller nu på att göra grand tour där nere. Hela vägen runt, de kommer få se massa häftiga saker och jag avundas dem lite, för vädret verkar vara underbart.

Själva gav vi oss från Auckland så fort vi kunde. Varken jag eller Nora klarar att jobba där särskillt många dagar. Just nu bygger grannen om, med allt vad ljud det innebär, andra grannen leker med lim eller liknande så det stinker, samt vi ser inget solljus när vi är där... Bukern som vi kallar den. Svårt att hålla sig kvar när man vet hur vackert det är på "beachen".

Hej svejs för denna gång.

Petters föräldrar på besök

En liten gästloggning från Petters föräldrar som för tillfället gästar NZ.

Ingeli och jag har nu besökt Nordön (Northland) tillsammans med Petter och Nora där vi bl.a. såg NZ älsta träd (kauariträdet) och besökte några vin gårdar.
Vi reste ensamma några dagar och besökte Rotorua och Taupo där vi såg intressanta vatten fall och dyl.
Vi är nu över helgen hos Petter och Nora samt reser till sydön på måndag för att se alla attraktioner på den delen av NZ. Det har varit fullt av nya upplevelser på alla orter vi besökt.

/ Sture - Petters pappa

Vi har fotat hela tiden och här är några foton vi tagit:

Ankommna till Petter och Noras hus
På kvällen grillade vi och åt gott
En paus under resan med Petter och Nora, med underbar vy
Framme i Paihia åt vi en sen lunch
Vi tog en 3 km vandring där vi såg massa växter, bla dessa ormbunkar som blir stora som palmer. I mitten kommer nästa gren fram som en hårig spiral.
Det älsta trädet i New Zealand, en gammal Kauri ca 2000 år.
I Roturua dansade jag med Maorierna i deras Haka (Krigsdans)
Man skrämmer sina fiender med tungar
I Rutorua var vi i en geotermisk park

Man utvinner elkraft från det här vackra fallen (Huka Falls)

Det ekar i mitt huvud

Hej, hej,

Vi sitter på kontoret i Auckland, medan svärmor och svärfar är ute på äventyr i centrala Nordön. (Uppdatering om hur vad vi har hittat på de senaste dagarna kommer, men jag hoppas på att våra gäster ska skriva det).

Vårt Aucklandskontor är allt annat än hemtrevligt. Vi håller till i en stor, vitmålad lagerlokal utan fönster. Någon kanske skulle kunna kalla den modern eller minimalistisk. Jag tycker den är urtrist.

Hur som helst håller grannarna på att renovera just nu, vilket gör vår tillvaro ännu mindre angenäm. I lokalen på ena sidan borras och sågas det, ovanför poleras det golv och lägenheten bredvid låter det som att de håller på att riva. Eftersom väggarna är av betong och vi saknar matta på golvet ekar det i vanliga fall. Kan ni då tänka er hur det låter när grannen borrar i väggen? Det där med arbetsmiljölagstiftning har inte riktigt nått Nya Zealand ännu.

På HUI log jag ibland när jag såg en kollega sitta i kontorslandsskapet med hörselskydd på. Åh, vad jag önskar att jag hade ett par röda hörselkåpor från Peltor just nu.

Kramar
Nora

Föräldrar hittade

Ni kan andas ut. Föräldrarna är hittade och i tryggt förvar. De kom mycket riktigt fram idag. Petter har hämtat dem på flygplatsen och nu är de på väg hem till Pauanui.

Det ska bli spännande att se hur länge vi kan hålla dem vakna ikväll.

Kramar
Nora

Föräldrar efterlyses...

Petter är på Aucklands flygplats och för att hämta upp sina föräldrar. Glad i hågen kom han tidigt för att välkomna dem. Han har väntat, och väntat, och väntat. Efter nästan tre timmar började han bli riktigt orolig och gick till flygplatspolisen för att efterlysa dem. De verkar inte ha varit med på den flight de sa att de skulle vara på. Flygbolaget var inte alls lika medgörliga som på film, de vill inte lämna ut någon information alls. Nu är frågan, var är Ingeli och Sture...?

Efter att ha resonerat, räknat på flygtider och jämfört med mina föräldrars flygdetaljer, är vi nu 98 procent säkra på att de inte har kommit fram till Hongkong ännu.

De insåg nog inte riktigt hur långt bort vi faktiskt är. Förhoppningsvis kommer de med den flight de sa, men IMORGON. Det är inte lätt det där med långresor och tidsförskjutning.

Fortsättning följer...

Feminist javisst

Hej allesamman,

Catharina, en av våra mest trogna bloggläsare, frågade mig för ett tag sedan om jag inte kunde skriva ett inlägg om kvinnans roll i kiwisamhället. Jag brukar hålla mig ifrån diskussioner på detta minerade område, eftersom jag ofta tycker att frågan diskuteras mer för diskuterandets skull i Sverige, något som snarare stjälper jämställdhetsarbetat än främjar det. Det blir mer snack och gnäll än handling.

Eftersom både jag och Petter reagerat och funderat på små detaljer i vardagen på temat, så ska jag ändå försöka sammanfatta mina tankar. Det kommer troligen komma fler inlägg på temat eftersom jag ännu inte bestämt mig för vad jag egentligen tycker.

Könsrollerna i de kretsar vi rör oss i här, är helt klart mer utpräglade än vad vi är vana vid hemifrån i Sverige. Om vi generaliserar lite är kvinnan chef över barn och barnuppfostran, medan mannen har huvudansvar för familjeinkomsten. När mannen lämnar barnen på day care (en form av dagis som man får betala för) är han duktig. När kvinnan gör det är det en form av lyx som hon unnar sig (även om hon gör det för att gå till jobbet).

I samband med Mors dag läste jag en artikel i en av våra dagstidningar med rubriken Så skämmer du bort din fru. Artikeln var skriven i punktform med förslag på saker mannen kunde göra för att få kvinnan att känna sig speciell på Mors dag (en dag på året). Jag minns inte alla, men några av punkterna var: Erbjud dig att lägga barnen medan hon tar ta ett bad. Ta hand om disken. Visa intresse för att hjälpa till med middagen, även om du inte kan laga mat kommer hennes hjärta att smälta om du ger henne chokladdoppade jordgubbar till efterrätt. Receptet fanns uppskrivet i artikeln och bestod mycket riktigt av färska jordgubbar som doppades i smält choklad. Efter att ha spenderat alltför många timmar i studentkåren diskuterandes huruvida vi ska byta titeln talman till talperson, kan jag inte annat än rysa när jag läser artiklar som denna.

I affären finns tidningar uppdelade på ”womens general interest”= mode, matlagning och barn, samt “mens general interest”= motorsport, fiske och porr.

Nyzeeländska kvinnor umgås i föreningar knutna till barnens skolgång och aktiviteter, organiserar evenemang för att samla in pengar till välgörande ändamål samt pysslar med trädgården. Männen hänger på puben, tittar på sport, fiskar samt spelar golf.

Samtidigt som dessa tydliga könsroller finns, kan man inte sticka under stol med att Nya Zeeland fostrar starka kvinnor. Landet var först i världen med kvinnlig rösträtt, man har en kvinnlig premiärminister och även om jag inte har några siffror som stödjer min tes är min känsla att både andelen kvinnliga chefer och kvinnliga småföretagare är betydligt högre här än hemma i Sverige. Petters teori är att det beror på att kvinnorna har en betydligt mer konstruktiv fritid än männen. Medan männen hänger på puben med en öl i handen, organiserar kvinnorna sig och får en hel del uträttat.

Petter har en poäng. Landet har fortfarande en stark nybyggaranda. Det finns en atmosfär som andas “du kan bara du vill”. Denna devis gäller kvinnor såväl som män. Eftersom småtjejerna här aldrig får höra att de skulle ha det svårare att lyckas än sina jämnåriga killkompisar, ifrågasätter de inte sitt värde. Det är något jag verkligen uppskattar. Hur detta kommer sig i ett land där ovanstående jordgubbsartikel publiceras förstår jag inte riktigt. Faktum kvarstår dock att i Sverige är varenda tioåring medveten om maktstrukturer och lönegap, något som jag tror är det största hindret mot att uppnå ett jämställt samhälle.

Kram till er
Nora

En lugn dag

Hej allesamman,

Vi har fått ganska många kommentarer om att vi gör så himla mycket hela tiden. Därför tänkte jag nu berätta om vår långsamma och sköna lördag.

Dagen har ägnats åt några mindre projekt, men däremellan har vi mest bara varit. Efter en morgonpromenad följd av lördagsfrukost tog vi tag i att försöka göra vår sleep-out gästvänligt. Petters föräldrar kommer på måndag och antingen får de sova där eller så flyttar vi ner kontoret dit. Beslutet är ännu inte fattat, men de spindlar som tidigare bodde där har nu flyttat ut.

Vi har köpt en uppsättning lakan i den nya lakansbutiken. Jag förstår inte riktigt hur den kvinna som öppnade denna butik tänkte. Någon borde ha berättat för henne om konceptet utbud och efterfrågan. Nu har vi nämligen en matbutik, en surfbutik, en trädgårdshandel, en järnhandel, en tynande klädbutik samt en lakansbutik i staden. Visserligen kommer det mycket sommargäster hit, men ändå, hur mycket lakan kan det gå åt?

Utsidan av våra fönster har blivit tvättad. Grannen som driver en fönstertvättinrättning kom över. Vi ville betala honom, men han går på öl. Så medan han tvättade våra fönster, stod jag och Petter bredvid med var sitt glas vin i handen och förhörde oss om byskvallret. Vi får väl mata katten nästa gång de reser bort.

Efteråt drog grannen med Petter till puben för att titta på Rugby (och dricka öl). Alla ni som känner Petter vet hur notoriskt ointresserad han är av sport, men puben är ganska trevlig. Jag blev kvar här hemma. Jag har slötittat lite på TV och tagit det lugnt.

Om vädret är med oss ska i åka ut och dyka imorgon. Just nu ser det inte ut att bli något eftersom det blåser ganska mycket, men vädret ändras fort i dethär landet.

På måndag kommer som sagt Petters föräldrar. Det ska bli riktigt roligt med lite Sverigebesök. Har ni tur kanske vi kan få svärmor eller svärfar att skriva ett gästinlägg här på bloggen.

Jag önskar er alla en lika skön lördag som min har varit! Nu ska jag sova.
Kram
Nora

Färg från topp till tå

Hej,

Förra helgen hade jag och mina tanter en tvådagars målarkurs med en lokal konstnärinna. Jag är verkligen jätteglad över att jag kom med i målargänget. När jag sitter där med en pensel i ena handen och färg över halva mig, får jag göra något helt annat än jag gör till vardags och jag stormtrivs. Det spelar ingen roll att det inte blir särskillt vackra alster. Det är vägen dit som räknas, inte resultatet.

Gruppen som jag är med i är inriktad på abstrakt konst. Den skapades av ett gäng tanter som var med i en annan målargrupp, men tröttnade på att måla teddybjörnar och blombuketter som de själva utrycker det. En dag bestämde de sig för att starta Hikuai Art Group istället och här är teddybjörnar bannlysta.

Detta passar mig utmärkt. Teddybjörnar har ändå aldrig varit min grej riktigt, istället handlar det om färgsammansättningar och mönster. Roligt. Kvinnan som höll i kursen denhär gången är tydligen en halvkänd Nyzeeländks konstnär. Jag hade inte betalat tusentals kronor för de tavlor hon visade oss, men hon var jättebra som kursledare och inspiratör!

Efter två dagar med måleri från 9 på morgonen till 5 på eftermiddagen var jag ganska slut i söndags kväll. Tur att man har en arbetsvecka att vila upp sig på =).

Stor kram
Nora

Med penseln i högsta hugg. Visst ser jag konstnärlig ut?

Mina nya skor

Hej allesamman,

Nu har vi varit lite lata på bloggen igen. Vi ska försöka skärpa oss. Allt är bra med oss, det är bara lite svårt att ha tid och energi till att skriva blogginlägg ibland.

Jag har tidigare berättat hur svårt det är att shoppa i dethär landet. Vi bor i en småstad med typ tre affärer totalt, och eftersom alla affärer stänger senast 17.30 och vi jobbar till åtminstone 17 hinns det inte med när vi är i Auckland heller. Petter trivs ganska bra med det, men jag får lite shoppingabstinens ibland. Igår skolkade jag en timme från jobbet och tog tag i problemet.

Bland de första kvällarna på Nya Zealand gick vi förbi ett skyltfönster med ett par underbart gröna skor i. De där skorna har inte lämnat mina tankar sedan dess. Igår bestämde jag mig för att göra slag i saken och prova dem. Jag blev ganska snabbt botad, de var varken sköna eller snygga på. Men deras kompisar, ett par gröna, blå och vita skor stod det Nora på. Så nu äger jag hela fem par skor. Visst är de fina?

Kram till er alla!

Nora, den skotokiga

Min nya sko

Petter verkar inte riktigt lika övertygad om dess förträfflighet, men det struntar jag i.

Världens mest svårknäckta nöt...

...Macademianöten växer på Nya Zealand. Vi jobbade hemifrån chefen häromdagen och han har två träd i trädgården med dessa nötter på. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite exotiskt med konstiga frukter och nötter i trädgården, så jag plockade så klart ett gäng. Nu ska jag bara leta reda på hammaren så jag kan ta mig in i dem.

I övrigt är allt bra. Petter och jag har bestämt att vi firar nyår på en dykbåt på Stora Barriärrevet i år. Annan dag jul flyger vi till Cairns och stannar nästan två veckor, sex av dagarna ska vi bo på en båt och göra sisådär fyra dyk om dagen. Jag kommer troligen somna runt klockan 8.30 denna nyårsafton också

Kramar
Nora

Vår kollega Luis framför ett macadmia träd

Nötterna växer i klasar.

När nöten ramlat från trädet tar det ett tag innan det yttre skalet öppnar sig och ramlar av. Sedan har man bara det inre stenhårda skalet att ta sig in i. Fåglarna får jobba lite för brödfödan.

Lyxhustru eller inte...?

Hej!

När man läser vår blogg kan det vara lätt att tro att vi mest roar oss och inte gör ett enda hederligt handtag här borta. Att Petter programmerar en och annan rad har de flesta av er förstått, men det verkar som att många av er tror att jag ägnar dagarna åt att måla tavlor, baka bröd och jobba på solbrännan. Visserligen gör jag det också, men inte hela dagarna. Även jag bidrar till hushållskassan.

Så undrar några av er då, vad gör hon? Jag inser att det börjar bli dags att komma ut ur garderoben efter att jag fått den fråga upprepade gånger.

Jag arbetar på samma företag som Petter. Jag anställdes som Document Development Manager, vilket är en fånigt fin titel för en person som gör det pappersarbete som ingen annan vill göra.(Enda anledningen att order Senior inte finns med i den titeln var att jag ville ha mer betalt då.)

Tanken är att mitt jobb ska utmynna i användarmanualer för den mjukvara som vi säljer. Förutom detta testar jag att det programmerarna bygger faktiskt fungerar och jag är på väg att bli befordrad till en slags operativ chef. Vad den rollen kommer att innebära vet varken jag eller Chefen, men tanken är att jag ska avlasta VD-rollen och bringa lite ordning och struktur i det kaos som kan råda i ett litet företag skapat av tre, vågsurfande, hobbyprogrammerare.

Jag har redan idag ganska mycket kontakt med våra befintliga kunder, dels för att hjälpa dem komma igång och använda programvaran, men också med att komma överens om hur vår affärsplattform ska anpassas till deras verksamhet.

Livet här är ganska avlägset från livet som detaljhandelsanalytiker på Kungsgatan. Jag har mer än en gång predikat Emmas devis om att kunden ska känna att denne alltid kommer i första hand i kontakt med sin konsult. Här på jobbet är jag glad om kunden får en kopp kaffe i en hel och ren kopp när de kommer. Förpackningen anses inte vara lika viktig här som i Detaljhandelssverige.

På måndag ska vi ha vårt första måndagsmöte, en annan HUI-institution som jag jobbar på att instifta, och jag håller på att upprätta en projektplan där vi faktiskt planerar vår arbetsbelastning och därmed vårt kassaflöde.

Nu kanske jag låter lite skeptisk. Det är inte alls meningen. Det finns en anledning till att jag arbetar här. Företaget genomgår en spännande period, där rutiner och arbetsprocesser måste utformas för att vi ska bli framgångsrika. Jag lär mig massor om att driva ett mindre företag och jag har börjat inse att jag trots allt är en ganska välorganiserad kvinna. Jag har i stort sett utrymme att jobba varifrån jag vill, när jag vill, och jag har nyligen kommit hem från en arbetsresa på Sydön där vi besökte några av våra kunder.

Att jag dessutom bor i en sömnig sommarstad vid havet, men tillbringar några dagar (nästan) varje vecka på kontoret i en myllrande storstad, gör inte saken sämre. Livet kunde ha varit bra mycket värre. Nämnde jag föresten att jag ska ut och dyka i helgen?

Kram på er
Nora

Mitt namn är inte svårast längre...

Med efternamnet Prochazka är jag van vid att alltid stava mitt namn och ändå få det fel. Jag har fått post adresserad till Nora Porrchotska. Jag har blivit uppropad som Pocahontas under ett helt SM och på jobbet har jag en extra e-postadress utan mitt efternamn eftersom jag tröttnade på att mejlen aldrig kom fram.

Petter brukar alltid skratta åt mig, särskilt när jag ibland väljer att göra bokningar under hans namn bara för att det är enklare. Här på Nya Zealand får jag dock min revansch. Larsson blir för det mesta Lawson och vår bil är registrerad under namnet Peter Stare Larson. Min lilla sångfågel.

Kram
Nora

Det gömda vattenfallet

Utanför Pauanui ligger ett vattenfall.

Jag har hört om det långe men inte tagit mig dit...
Jag hittade att den sista geocachen i närområdet var precis där så i söndags bestämde jag mig för att ta mig dit.

Det är en kort biltur utanför centrum, och den en vandring på ca 10 min för att komma dit.
Stigen dit var förvårnandsvärt bra förutom i slutet då man fick hoppa på klippblock...

Men väl där var det rätt vackert!
Tänk att ha sådanna saker en kvart utanför husknuten!

Under vattenfallet är det en djup pool samt två grunda som man kan bada i. Nu var det inte riktigt varmt nog för det ännu... Så jag och Zoe (Min kollegas dotter, som hänge med på vandringen) doppade bara fötterna. Men jag kommer tillbaka!

Zoe doppar fötterna

Att ta sig till Cathedral Cove, steg 1

Norr om Pauanui där vi bor ligger Cathedral Cove.
Det är en vacker plats som även är med i Narnia filmen Prins Caspian.
Det är stranden de kommer ut på från tågstationen.

Både jag och Nora är sugna på att ta oss dit, men tyvärr går det ingen väg dit. Utan man får antingen gå den långa stigen eller ta sig dit via vattnet.

Vi har bestämt oss för det senare...

Nu ska vi bara lära oss att paddla kajak så vi kan ta oss dit.

Förra helgen gjorde vi vårt första försök...
Vi hyrde en kajak här i centrum och gav oss ut för att testa... Grannarns skrattade lit t oss och sa något om att det var för kallt. Vi lyssnade inte på det örat utan gav oss iväg.
De här kajakerna var bra mycket rangligare än de kanadensare som vi använt förr , all luft var under oss. Dessuom var det hål i botten, så när det kom en större våg blev man blöt om rumpan. Men det gick att hantera kom vi fram till...

Vi gav oss ut när de var som lägst tidvatten och vi hade inte mycket vatten under oss... vilket ifs var tur för vi gjorde faktiskt en iplumsning :-) (Det var Petters fel!)
Dock var det inte hela världen och vi kom snabbt upp i båten igen för att fortsätta...

Detta var vårt första försök, och vi har inte varit ute på öppet vatten ännu.. men det kommer, och till Cathedral Cove ska vi...

Kräftskiva

Hmm Dumma blogger som publiserar inlägg bara för att man trycker på enter...
Här kommer riktiga inlägget...


Nora gnydde en del på att vi minsann missat alla traditionsenliga kräftskivor detta år, då vi är i Nya Zeeland. Nu gör det inte mig jättemycket, även om jag saknar ostpajerna en del :-)

Men när vi var ute och dök förra gången var det några sök försökte fånga kräftor så den här helgen tänkte jag ge mig ut och dyka för att prova på.

Det känns rätt mystiskt att faktiskt jaga när man dyker, det är ju inget vi gör hemma alls, man är ju bara en åskådare när man är i vattnet hemma.

Jag åkte till Alderman islands för att dyka
Det blev två rätt intressanta dyk.

Första dyket så lyckades jag faktiskt hitta en kräfta (Eller Crayfish som de heter här). De som hittades var dock för små, så vi fick slänga i dem igen.
Men på andra dyket så hade jag turen att få med mig två som var i rätt storlek.
Det var rätt läskigt att fiska kräftor, okej de här har inte klor som tur är, men man måste ändå kämpa en hel del för att få ner dem i sin fångstpåse.

När jag väl kom tillbaka visa jag upp min fångst till en mycket storögd Nora. "Men WOW... men men, vad gör vi nu då? Hur gör man med sånna här jättar?"

Vi åkte direkt hem tll Dave och Molly för att fråga dem hur man gör. De var imponerade av fångsten och låna ut en stor gryta till oss.

Fångstpåse med två kräftor samt vår lånade gryta

Sen googlade vi recept... 10 min i kokande vatten sa alla recept... Så sagt och gjort vi gjorde kokande vatten, men Nora kunde inte låta bli att krydda till det hela med lite grönsaker och vin :-)

Men problemet var att kräftorna fortfarande levde... så hur har man ihjäl en sån baddare?
Joo tipset vi fick var "dränk dom i vatten". Jag trodde dom skämtade... men nej, genom att ha dem i färskvatten så dränktes de... fashinerande, hoppas någon läsare kan förklara varför...

Så vi lagen fick det att koka, och sen i med kräftorna.
Nora övervakade det hela noga
Sen var det bara dela och ät :-)

Vilken lyxmiddag!

Så nu har även vi haft vår kräftskiva... och vilken skiva sen!