Korkade människor

Hej, hej,

Petter och jag är i Cromwell (staden som alla har glömt på Sydön) och jobbar, medan mamma och pappa roar sig bland lysmaskar, kokande lera och svavelrök på Nordön.

Ikväll gick jag till stormarknaden för att handla lite middag och plockade därmed också med mig en flaska lokalt vin. Här på Nya Zealand är lägstalönerna betydligt lägre än i Sverige vilket också leder till betydligt fler anställda inom serviceyrken som handel, restaurang, turism osv. Åh, tänker man genast, vad underbart att handla där när man kan få så mycket hjälp. Men se där misstar man sig, för det verkar som att intelligenskvoten och det sunda förnuftet är proportionella med lönen.

Jag har aldrig träffat så många rent ut sagt korkade människor som i kassan på New World (motsvarar Ica Maxi). Vad sägs om killen som lagar vitkålssallad och blandar dressingen med sina plasthandskförsedda händer, och sedan tar lösviktsskinka till mig med samma plasthandskförsedda händer? (Jag kände mig som en sur kärring när jag gick tillbaka och bad om ny skinka plockad med tång) Eller mannen vars ansvarsområde är grönsakskonserver, men som inte vet vad surkål är, trots att de har tre olika sorter när vi väl hittar hyllan.

Idag tog dock nästan priset. Jag skulle som sagt köpa en flaska vin och gick som vanligt till kassan. Åldersgränsen för vininköp är 18 år, och jag som fyller 30 om några månader blev tillfrågad om legitimation. Trött tittar jag på kassörskan och funderar på om jag ska visa henne mina vita hårstrån, rynkorna som börjar visa sig i pannan eller körkortet. Eftersom jag vis av erfarenhet vet att man ALDRIG ska skämta med kassapersonalen bestämde jag mig för körkortet. Snorkigt säger tanten till mig att de enbart godkänner nyzeeländska pass och körkort som leg. Mitt tålamod är kortare än vanligt och jag frågar om det innebär att man som ickenyzeeländsk medborgare inte får handla alkohol i landet.

Tanten har vid det här laget tryckt på knappen för att tillkalla sin chef. Ovanför min kassa blinkar en stor lampa och en mindre siren tutar i affären. Kön bakom mig växer.

Jag börjar vd det här laget känna mig smått kriminell och ganska förbannad. Som tur är kommer chefen intrippanded, en riktig barbieblondin i som inte kan vara många år över 18. Hon kastar en snabb blick på mig (rynkorna och det vita hårstrået), däremot inte mitt körkort och godkänner min vinflaska.

Till historien hör att jag kom in på casino med 18-årsgräns när jag var 13 och inte ens fick visa leg när jag gick till systemet på min 20-årsdag. Nu sitter jag här med mitt andra glas rödvin och vet inte riktigt om jag ska känna mig gammal för att jag har svårt att acceptera korkat uppförande, eller ung för att jag har problem att köpa en flaska vin. Jag har nog bestämt mig för att jag helt enkelt ska känna mig som ovanligt vis ung dam.

Kram
Nora

Ännu en vandring

I lördags lyckades jag övertyga några arbetskamrater att vi skulle göra en vandring. Jag hade hört att The Pinnacles öster om där vi bor på Coromandel skulle vara dundervackert.
Jag pratade med Adrian som jag jobbar med, och han var på direkt. Han går redan nu en hel del då han inte har en bil. Han gör en långvandring varje vecka nästan.

Därefter frågade jag Dave om han ville hänga på. Han var förvånansvärt entusiastisk direkt. Han som mest brukar sitta still och koda, och har inte rört sig fysiskt på 16 år enligt honom själv =)

Det här kommer bli intressant tänkte jag, men solen sken och det var en underbar dag på lördagen, så vi gav oss iväg och hade inget att skylla på.

Dave, Adrian och Jag innan vi börjar vandringen

Som sagt var det en vacker dag, så solen stod högt och gassade. Vi hade massor med solkräm på och valde att gå lagom fort. Dock var vegetationen riktigt hög så vi slapp att få solen på oss utan var mest nere i en hög luftfuktighet bland träden.

Då det ofta regnar ganska bra på vintern här så hade man byggt hängbroar vid alla vadställen, då man korsade bäcken en fem gånger på vägen.

Dave vandrar över en av hängbroarna

Det var en lugn vandring i början men snart kom vi fram till där det började stiga. Vandringen gick utmed den första vägen som byggdes mellan västkusten och östkusen av coromandel. Vägen hade skapats för att forsla timmer och förnödenheter till kusterna.
Dock var leden gjord för oxar, så man hade för hand huggt ut stora höga trappsteg i alla sluttningar.

En helt otrolig insats med tanke på hur många trappsteg det var... De var massor, och de var höga!
Oftast 30-40 cm höga.

Men man hade en underbar vy så fort man kom upp några meter.

En vacker sockertoppsformation mitt ute i ingenstans.

Efter ett tag började vi se vårat mål i fjärran (oftast i en 30 graders lutning ovanför oss =)

Toppen av The Pinnacles från stigen

Vy ner mot Pauanui från stigen

När man nästan var framme vid toppen låg en övernattningsstuga där. Många går upp till stugan ena dagen och varndrar till toppen och ner andra dagen. Vi däremot hade bestämt oss för att gå hela biten direkt och vara tillbaka för att gå på BBQ på kvällen =)

Så vi vandrade vidare mot toppen efter en kort lunchpaus vid stugan.

Ännu en bit med trappsteg från stugan (syns i mitten) och upp till toppen.

Ett vackert träd på vägen upp

Klippformation på vägen upp som ofta kallas apan. Om man tittar på den utstående undre delen av klippan kan man nästan se ett aphuvud om man har lite fantasi =)

Men tillslut nådde vi toppen!

Utsikten var underbar, man kunde se från halvägs till Auckland ut till Alerman islands. Ända ner till Whangamata.

Vy från toppen, i mitten syns landingsbanan mitt i Pauanui, vi bor hitom den.

Adrian hade tagit med sig en kikare som gjorde att vi kunde se hur långt som helst därifrån.

Vägen ner var otroligt mycket lättare, det tog ca 3,5h att gå upp på berget men bara 1,5h att skutta ner.

Lätta steg på vägen ner efter en tuff bestigning.

Här syns de uthuggna trappstegen som vi besteg på vägen upp, lätta att skutta ner för på vägen ner igen.

The pinnacles vy när vi väl tagit oss hem igen.

På kvällen åkte vi över till chefen på BBQ och välförtjänt Öl.

Hela vandringen var mycket tuffare än vad vi trodde, men vi klarade den bra och alla kunde vi fortfarande gå dagen efter =)

Dave hade fått så mycket energi av det hela att han gick omkring hela dagen efter och planerade nya vandringar. Han ska med familjen upp på Mount Pauanui nu i helgen.
Kul att ha startat en trend =)

Forsen ned i Gummibåt

Hej igen,

Efter tisdagens vardagsinlägg kommer här ett upplevelseinlägg igen. En av sakerna vi skrev upp på listan med saker vi ska ha gjort i Nya Zealand innan vi åker hem, var river rafting, dvs åka ner för en fors/ström med gummibåt. Vi var nere i Queenstown området och arbetade 22-29e januari och under helgen passade vi på att boka in oss på en tur.

Jag ringde runt till samtliga rafting företag och frågade om jag kunde få följa med. Det roliga var att jag fick helt olika svar, från absolut, till kanske, till nej, absolut inte. Jag valde så klart företaget som sa absolut.

Jag måste erkänna att jag var lite orolig innan, hur skulle dethär gå, och vad skulle jag göra om jag ramlade ur, eller vi välte. När vi kom dit på morgonen träffade vi ett urtrevligt australiensiskt par, där hon hade drömt mardrömmar om raftingen hela natten, medan han var eld och lågor. Jag tror att de insåg att jag skulle hamna i en gummibåt med en erfaren guide, för det australiensiska paret hölls sig till oss.

Mycket riktigt hamnade vi i en båt som styrdes av en kille som hade paddlat forsar världen över. När jag lite oroligt frågade om det gjorde något om jag inte paddlade hela tiden utan koncentrerade mig på att hålla i mig, skrattade han och sa att han kunde ta oss ner säkert för forsen oavsett om alla paddlade eller inte. Jag kände mig i tryggt förvar!

Det var en underbar upplevelse att glida genom ravinen i gummibåten. På båda sidor om oss var det höga klippor och vi färdades genom brusande vatten. Då och då kom vi till forsar som fick det att kittla rejält i maggropen. På ett ställe fick vi åka genom en lång tunnel som byggts av guldgrävare för att leda om vattnet så att det skule bli enklare att vaska guld. Det var riktigt häftigt att glida fram mot ljuset genom totalt mörker.

Solen sken och det var en underbar dag! När vi kom ner, frågade jag Petter och vi kunde göra om det dagen efter, så blodad tand hade jag fått.

Nedan följer några bilder från dagen.

Kram
Nora

Våran båt med besättning. Jag och den australiensiska tjejen (näst längst till vänster) är fortfarande lite skeptiska

Ner, ner, ner, nerför forsen, ner...

Hm, hade jag vetat att styrman ägnade sig mer åt coola poser än att styra båten hade jag kanske inte varit riktigt så lugn, men kul hade vi!

En helt vanlig måndag...

Hej Allesamman,

Ni verkar tycka att vi har det lite för bra här borta. Flera av er har efterfrågat eller antytt att det skulle uppskattas ett inlägg om vår vardag.

Vad ska man säga? Vi undviker vardagen så gott vi kan. Ett av målen med vårt uppbrott var att komma bort från vardagstristessen och njuta av livet, och vi gör vad vi kan för att uppfylla det målet. Vi är mer spontana och försöker leva efter mottot "fånga dagen". Har vi en ide om att det vore roligt att uppleva något ser vi till att göra det så fort som möjligt, inte skjuta det på framtiden.

Emellan all vår fritid gör vi dock varsin heltid på jobbet också. Även om det låter som att vi sköter det med lillfingret, så är sanningen den att vi sliter en hel del emellanåt. Vi är trots allt uppfostrade som goda lutheraner båda två. Eftersom vårt arbete är väldigt internetbaserat och vi inte ens har ett riktigt kontor för närvarande, jobbar vi en hel del hemifrån, vilket har sina för- och nackdelar. Jag upptäckte i vintras att det hade gått tre dagar utan att jag hade lämnat hemmet och insåg då att jag måste göra något åt mina rutiner. Dels för att få lite frisk luft i näsan, men också för att träffa någon annan än Petter.

En vanlig dag baserad i Pauanui brukar jag numer gå upp runt klockan 7, slänga på mig kläderna och gå en timmes promenad runt staden. De som träffar mig i början av varvet får ett lite sömnigt mummel till hälsning, medan de jag träffar i slutet av rundan får både ett soligt leende och ett "good morning". Rundan avslutas på vårt lokala kafe, med en stor kaffe latte som får följa med mig hem till datorn. I början unnade jag mig den bara någon gång ibland. Jag tyckte att det var lite slöseri att drika köpkaffe varje dag, men jag har upptäckt att det är välinvesterat socialt kapital. Det håller mig uppdaterad på allt som händer i staden.

Datorn och chatten slås på cirka kl 8.40 och då börjar också arbetsdagen. Petter brukar tillbringa sin ensamma morgontimme med att läsa lite bok, eller fritidssurfa på nätet. Ska vi vara helt ärliga är det jätteskönt att slippa varandra en stund.

När chatten slås på bestäms också dagens aktiviteter. Vår chef har en förmåga att ändra planer med minsta vindpust, så man vet aldrig riktigt vad som ska hända från en dag till en annan. Den mesta kommunikation i företaget sker via chat. Något som varit mycket svårt att vänja sig vid.

Strax efter fem brukar vi tröttna på att arbeta, stänga igen datorn och fixa middag. Är vädret soligt och varmt som nu, kan det bli i form av picknick på stranden med ett dopp eller en surflektion inkluderad. Ska jag vara ärlig har det inte hänt alltför många gånger, men de gånger det händer tänker vi alltid att vi borde göra det oftare. För det mesta ägnas kvällen åt lite hushållsarbete och slött TV-tittande, bloggande osv. Inte alltför sällan händer det att framför allt Petter gör några arbetstimmar till efter middagen.

Ca en kväll i veckan brukar vi hamna nera på puben med ett glas vin i handen och socialisera. Det gäller dock att välja kväll, om man av misstag går dit en torsdag tvingas man vara med i frågesportstävlingen. Detta är visserligen en aktivitet jag brukar gilla, men eftersom jag och Petter (fast han inte vill erkänna det) avskyr att förlora och frågorna är väldigt NZ-orienterade, är det inte jätteskoj.

Några dagar var och varannan vecka behöver vi åka till Auckland för att arbeta. Till och med chefen inser chattens brister och vill ha oss på plats ibland. Det brukar bli två nätter och tre arbetsdagar i storstaden. Även om resorna till Auckland sliter lite, så är det ganska skönt att få uppleva lite storstad emellanåt. Jag brukar påstå att jag får shoppingabstinens om jag är kvar i Pauanui för länge och det ligger en del i det. Samtidigt är det oerhört skönt varje gång vi kommer tillbaka hem till vårt lilla hus igen.

Det var en liten beskrivning av vår vardag. Sköt om er därhemma i vintersverige.

Kram
Nora

Vandring i bergen

Idag är jag såå trött i benen!

När Hanna, Emil och Elisabeth nu kommit upp till norra ön så bestämde vi oss att vi skulle ge oss ut på en av de mest populära vandringarna man kan göra här. Att vandra upp bland vulkanerna i mitten av ön på den så kallade Tongarino Crossing.

Sagt och gjort, Nora och jag slutade jobba lite tidigare för att åka ner till National Park på kvällen. En nätt liten biltur på fem timmar... Hmm skulle hamna ganska långt bort i Sverige om man gjorde så där. Men här kommer man inte för många mil =)

Vi träffade dem på kvällen i ett vandrarhem som de bokat åt oss.

På morgonen började vandringen cid ca halv nio, då Nora lämna oss för att hitta på något kul att göra under dagen innan hon hämta upp oss i andra änden.

När man läste om turen så skulle den ta fem till åtta timmar att vandra. Men då Elisabeth 5 år hängde med så räknade vi med åtta till elva timmars vandring.

Hanna, Elisabeth och Emil redo för att påbörja vandringen

Delar av leden var upphöjd och lättvandrad

Andra delar var riktigt mycket uppför

Efter att tagit sig upp på platån var det finfin utsikt över Mt Ngauruhoe (Mt Doom)

Vi kom upp ovan molnen, här försökte de ta sig förbi oss men stoppadess av bergen

Branta backar uppför, man ser leden i bakgrunden

Ibland var det riktigt brant nerför oxå. Här var det lättare att hoppa ner än gå =)

Efter den branta nedförsbacken kom man till Emerald Lakes. Ett gäng sjöar i Tongarinos krater som inte har något frånflöde så salt och svavelhalten är mycket hög

En sista blick tillabak mot vulkanerna och den stora röda kratern på vägen

Därefter gick leden genom ett vulkaniska område där stora delar av marken pyste av vattenånga

Till slut gick det sakta ner mot målet och Nora vid parkeringen

Vi tar välförtjänt igen oss efter vandringen i väntan på bilarna

Jag passade tom på och geocacheade lite på vägen och tog fem gömmor utefter vägen. En roligt skattletning som gjorde det hela lite roligare, både för mig och Elisabeth =)

På vägen upp till Taupo för nattlogi var det svårt att hålla sig vaken

Vi gjorde hela leden på ca sex och en halv timme plus två och en halv timme fika pauser, inte dåligt alls.
Helt klart den häftigaste vandringen jag gjort. Underbar natur och vackra vyer.

En lagom lång dagsvandring i underbar natur.