Vi se det snöar, vi se det snöar...

Hej Allesamman,

Jag läser svenska nyheter om snöstorm, förseningar på Arlanda och snökaos i Stockholm med ett STORT leende på läpparna. Jag genuint hatar snö. Det är kallt, blött och i vägen. Snö förvandlar mitt normalt ganska soliga humör till buttert, vresigt och vrångt. Jag kan tillstå att det är vackert, men föredrar att se det på TV. Möjligtvis, eventuellt, för husfridens skull, kan jag acceptera snö en vecka per år under en skidsemester, men då ska det vara mycket varm choklad och after ski inkluderat.

Här går vädret mot sommar och jag myser. Jag börjar mina dagar med en morgonpromenad och när arbetsdagen är slut kryper jag upp i solstolen en stund, omfamnad av eftermiddagssolen. Vi äter jordgubbar, nypotatis och grillmat, mums! Jag fick två vintrar i rad och nu passar jag på att verkligen njuta av sommaren.

Nu kanske ni tycker att jag är skadeglad, men det är jag inte. Jag skulle gärna se att ni packade era väskor med julmust, knäckebröd, julskinka och lite kaviar, och spenderade de kommande månaderna här med mig. Jag är verkligen rent och skärt lycklig över att slippa fyra månaders kyla och mörker.

Stor kram
Nora

P.S. Årets sommarprojekt är bruna ben. Det har inte hänt det senaste årtiondet, men nu är det dags att förvandla den normalt blåvita nyansen till åtminstone lite lätt gyllenbrun. Jag lovar att hålla er uppdaterade på statusen.

Fisketur med Larssons

Hej, hej,

När Petter var liten åkte han och Sture (pappa) upp till fjällen och fiskade flera gånger. De har båda härliga minnen från dessa turer. Så länge jag har kännt Petter (drygt 9 år nu) har de talat om att åka upp till fjällen och fiska igen, men det har inte blivit av. Därför bestämde bestämde Petter tidigt att när Pappa kommer till Nya Zealand ska han med ut och fiska. Det fick bli Stures julklapp i år och igår var det dags.

Klockan nio mötte Paul, en lokal fiskare upp oss i Pauanui hamn. Det var lite vågigt, men om man jämför med de senaste veckornas surfvågor var det ingenting. Tyvärr är vattnet något kallare än vad det brukar vara vid denna tiden på året, så det är inte rikrigt så gott om fisk som det borde ännu. På väg ut la vi ut ett långrev för att försäkra oss om att fånga åtminstone något.

Paul försåg oss med fiskespön och bete, ivriga som vi var satte vi igång. Det tog inte en lång stund innan Petter drog upp den första Terakihin. För att blidka de maoriska fiskegudarna offrade han den första fisken och det verkade han göra rätt i. Petter visade sig vara dagens storfiskare. Alldeles strax drog han upp en Terakihi till. Själv kände jag hur fiskarna smaskade på mitt bete, men de ville inte fastna på kroken. Jag drog upp reven upprepade gånger och varje gång var betet borta, men ingen fisk.

Rätt vad det var, börjde Sture hojta, det var något på hans krok. Även han drog upp en Terakihi och strax därefter var det Ingelis tur att dra upp en sprattlande liten firre. Ingelis fisk var en ca tio centimeter lång, röd lites skorpionfisk. Ingenting man äter, men otroligt söt att titta på. Själv fortsatte jag med att mata fisk. Nåja, solen sken så det gick trots allt ingen nöd på mig. Efter att Petter dragit upp ytterligare en firre bestämde vi oss för att prova lyckan lite längre upp utmed kusten.

Det skumpade lite och både Petter och Sture blev lite sjösjuka. Paul såg nog detta på oss, för han tog oss till en lugn liten vik för en lunchpaus. Med förnyade krafter slängde vi ut våra rev igen. Storfiskaren Petter började med att hala upp en liten näpen snapper. Eftersom den var för liten släpptes den fri igen. Strax därefter började det rycka rejält i Petters spö. Han hade fått en stor fisk på kroken som inte alls ville upp. Det visade sig vara en Barracuda. En rovfisk som man normalt inte äter på grund av att de ofta har någon slags mask. Den var trots allt ganska häftig, även om den var lite ful och hade vassa tänder.

Jag, Ingeli, Sture och Paul bara gapade medan Petter nästan drog upp ytterligare två firrar (de lyckades göra sig fria i sista stund). Vi andra blev inte ens av med vårt bete. Det var som att fiskarna anade att Petter är den av oss som minst gärna äter fisk.

På väg tillbaka till Pauanui drog vi upp långreven där ytterligare två firrar hade fastnat. Paul fileade fisken åt oss innan han släppte av oss i vid hamnen. Både Petter och Sture verkade ganska glada över att komma i land. Båda tyckte att det gungade lite väl mycket på båten. Väl hemma igen bestämde alla sig för en eftermiddagslur. Jag la mig en stund på solstolen ute medan övriga kröp i säng. Två timmar senare bestämde jag mig för att det var dags att väcka mina törnrosor, de sov som stockar allihop.

Middagen blev en riktig havsbuffe! Kräfta från förra helgens dykäventyr till förrätt och färskfiskad Snapper och Terakihi till varmrätt. Dagen avslutades med att Petter och jag gav svärföräldrarna storstryk i Kanasta (kortspel).

Vi har sagt det förrut, men det tål att upprepas: Vi kunde haft det bra mycket sämre!

Kram
Nora

Ingeli med sin Skorpionfisk, visst är de söta?!

Storfiskaren Petter med otäckingen Barracudan.

Familjen Larsson samlad vid middagen

En härlig helg

Hej Allesamman,

Petter och jag har en helt underbar helg, ja en sådan där helg då vi påminns om hur bra vi faktiskt har det. I fredags morse stötte jag ihop med vår granne och hon bjöd in oss på middag samma kväll. Vi både åt gott, drack gott och skrattade en hel del innan vi kom i säng lite senare än vad som hade varit optimalt med tanke på att vi skulle ut och dyka morgonen efter. När lördagmorgonen kom var vi inte helt övertygade om att dykning var det vi egentligen ville ägna dagen åt. Dessutom såg himlen ganska grå ut och det blåste en del. Det var nästan så vi hoppades på att utfärden skulle vara inställd på grund av väder och vind. Det var nära att den blev det också eftersom morgonvågorna var lite stora. Men skam den som ger sig, vi pallrade oss trots allt iväg till båten.

På väg ut till ögruppen där vi brukar dyka skumpade det en hel del. Petter var lika grön som sin T-shirt när vi kom ut, och han är inte de som brukar bli sjösjuk. Väl där hittade vi dock en skyddad vik och medan vi tog på oss utrustningen började molntäcket spricka upp. Hm, det kanske inte skulle bli så illa trots allt.

Under ytan var det helt fantastiskt. Det var massa saker och titta på. Vi hittade korallbildningar som vi inte har sett tidigare, en Packhorse Crayfish (en ännnu större kräftart) som Petter lyckades fånga, en konstig kräftlikannde varelse som vi senare fick reda på var en så kallade Spanish Lobster, två rockor (Angel Rays) simmade förbi oss och jag lyckades hitta några Pauaskal. Ja, det var underbart. På väg upp upptäckte jag att vi hade varit i i hela 59 minuter... Så jag stannade på tre meters djup en minut extra, bara för att få skriva i min loggbok att jag gjort ett dyk längre än en timme =).

När vi kom upp åkte tyvärr den stora kräftan ner igen, för trots att den var enorm var den någon millimeter för liten för att vara tillåten att fånga. Det gjorde oss egentligen inte så mycket, för nu hade molnen försvunnit helt och Dave (han vi åker ut med när vi dyker) bjöd på varm tomatsoppa. Så där satt vi och njöt av livet, tomatsoppa och sol en stund innan det var dags för dyk nummer två.

Även detta var ett fantastiskt roligt dyk. Ganska direkt när vi kom ner hittade vi en stor sten med säkert sju kräftor under. De låg där och tittade på oss. Petter lyckades få tag på en av dem, men de övriga var för långt in. Vi gjorde vad vi kunde för att locka ut dem. Jag försökte få dem att gå mot Petter genom att vifta lite med en algstam från andra sidan, Men istället för att få kräftorna att gå i Petters famn, bet en gul muräna sig fast i min pinne. Det var inte riktigt min plan. Vi fick ge upp och istället titta på kräftorna vilket var en upplevelse det med. Under en annan sten hittade jag en liten bläckfisk och vi hittade ett tomt kräftskal som jag lekte lite med. Ja, även detta dyk var underbart.

När vi kom hem på eftermiddagen var vi båda ganska möra. Jag la mig i solen och vilade ett tag, Petter kröp ner i sängen.

Vi avslutade dagen på den finare restaurangen i stan och passade på att fira att vi varit förlovade i (nästan) ett år nu.

Idag tar vi det lite lugnt. Tvättar lite, städar lite och fortsätter njuta av livet. Vi lider båda av lite träningsvärk, jag av att klättra upp i båten och Petter efter fredagens surfäventyr, men det var det väl värt!

Kram till er alla
önskar
Livsnjutaren Nora

Jag njuter av ytintervallet.

En prickig manet i det blå

Jag på väg ner i det blå

En bläckfisk poserar

En fisk poserar

Fångad i ett fiskstim. Jag är lätt att känna igen just nu med en dyklampa monterad på masken.

Surfs up!

Idag var det underbart väder. Vi jobbade på till klockan fyra, men då undrade min kollega Dave om det inte var tid att dra ut och surfa?

Oh ja svarade jag! Jag har alltid velat prova.

Dave skyllde på att han behövde börja träna och det är bra träning. Jag behövde inte skylla på något utan sprang hem och hämtade min våtdräkt direkt.

Vi lassade in hans bräda och en lånad "longboard" som jag skulle prova med i bilen och åkte ner till beachen.

Väl där försökte Dave förklara hur det hela gick till. Jag greppade hälfen och bestämde mig för att mest testa idag ändå, för att se om det är kul.
Nora hade gått ner till standen även hon, med kameran i högsta hugg =)

Man ska ta sig ut till där vågorna bryts, och sen paddla innåt stranden och låta vågorna fånga en.
Det gick sådär... Att bara ta sig ut till där vågorna bryts är ett äventyr. Man måste liksom ta sig igenom en hel del vågskum =)

Väl där ute så skulle man paddla innåt när "den stora" vågen kommer, hoppa upp på brädan och surfa in... Ehhh... ok... Jag pallade att paddla innåt, men att "hoppa upp" på en vinglade styroformbit valde jag att lämna till lektion 2.

Jag paddlade på innåt när en våg kom... den sköljde över mig jag fick saltvatten i ansiktet... och det var den vågen det...

Okej, nästa våg så paddlade jag mer... och vad hände, jag känner vågen gå över mitt huvud... och känner hur vattnet forsar vid mina fötter... WOW... jag glider ju!
Fort fort kommer jag närmare stranden, tillslut känner jag sanden mot mina hände runder brädan och hoppar av.

Jaha, var det sååå man skulle göra... Det var ju kul ju!

Ut igen, och glida in på vågorna. Det var jättekul. Men jag är inte i närheten av tränad. Efter en 30 min av paddlande ut och in var jag helt slut. Dave hade redan givit upp och satt inne och snackade med Nora, så jag gav det några försök till och sen fick det vara nog av lektion 1.

Men det kommer helt klart en lektion 2 framöver... Det här var ett kul sätt att träna på...

Jag och Dave på väg ut i vågorna
Dave försöker förklara för mig hur det egentligen fungerar...
Efter ett tag ger Dave upp för dagen, men jag försöker liggsurfa in några vågor...

Sista stora vågen jag orkade med, härligt!

Ve och Fasa!

Hej, hej

Vi lever på varmare breddgrader vilket har sina fördelar, men igår kväll upplevde vi också några nackdelar. Petter glömde en ostkant framme en timme eller så. När han kom tillbaka hade ostkanten förbytts till myrmat. Den hade snabbt ändrat färg från vit till svart av alla myror som kalasade på den. Det var bara att snabbt slänga osten, stänga fönstret och torka bort myrspåren. Ganska harmlöst men ändå lite småäckligt. Jag har inget mot myror, men jag delar inte gärna talrik med dem.

När det senare var dags att lägga sig, kröp jag ner i sängen, plockade fram min bok och tände sänglampan. Jag låg där och funderade på dagens händelser när jag plötsligt ryckte till. I taket satt en KACKERLACKA och hånskrattade åt mig. Den satt där och viftade med sina känselspröt och tycktes ropa “du kan inte ta mig, du kan inte ta mig”. Visserligen var det en av de mindre kackerlackor jag sett, men när det kommer till kackerlackor spelar det ingen roll hur små de är. De hör inte hemma i mitt hem och därmed basta.

Petter var inte helt nöjd när jag upplyste honom om att det är hans plikt att försvara mig mot odjuret. Han försökte muttra något om att jag minsann nog skulle kunna nå den med griptången, innan han klev upp ur sängen, hämtade lite toalettpapper och förbytte odjurets hånleende till insektsmos.

Vad skulle jag ha gjort utan min riddare? Jag får nog ta och skämma bort honom lite extra till helgen.

Kramar Nora

Vad är upp?

Ibland kommer man på bloggen igen. Det är nästan skönt, vi skriver lite då och då, när man liksom har något att berätta... Men ofta hinner man nästan glömma innan man tar sig ron och skriver igen.

Så vad har hänt eller Whats up?

Mamma och Pappa kom ner till Nya Zealand, vi åkte nästan direkt upp i Northland (ja, Området norr om Auckland). Vi sov på mysiga små backpackers och såg massor.
Whangarei var mest en snabbvisit, sov och åkte vidare (via några vingårdar ifs), hit kommer vi dock tillbaka till senare, härifrån utgår dykresor till Poor Knights, vilket vi helt klart ska till (Kanske med Emil när han kommer).
Man vi hade fler trevliga vyer i Northland, även om bilkörningen nära håll på att ta knäcken på oss =)

Därefter skickades föräldrarna söderut, Nora och Jag jobbade på i Auckland, medans de var i Waitomo caves, Rotorua och Taupo.

Efter att plockat upp dem igen och begivit oss tillbaka till Beachen (vilket vi kallar vår by numer :-) så bestämde vi oss för att ta det lungt en helg. Vädret var fint, och vi höll oss hemmavid hela helgen. Mysigt. Massa kortspel.

Sen tillbaka till Auckland för att skicka Mamma och Pappa ner till sydön. De håller nu på att göra grand tour där nere. Hela vägen runt, de kommer få se massa häftiga saker och jag avundas dem lite, för vädret verkar vara underbart.

Själva gav vi oss från Auckland så fort vi kunde. Varken jag eller Nora klarar att jobba där särskillt många dagar. Just nu bygger grannen om, med allt vad ljud det innebär, andra grannen leker med lim eller liknande så det stinker, samt vi ser inget solljus när vi är där... Bukern som vi kallar den. Svårt att hålla sig kvar när man vet hur vackert det är på "beachen".

Hej svejs för denna gång.

Petters föräldrar på besök

En liten gästloggning från Petters föräldrar som för tillfället gästar NZ.

Ingeli och jag har nu besökt Nordön (Northland) tillsammans med Petter och Nora där vi bl.a. såg NZ älsta träd (kauariträdet) och besökte några vin gårdar.
Vi reste ensamma några dagar och besökte Rotorua och Taupo där vi såg intressanta vatten fall och dyl.
Vi är nu över helgen hos Petter och Nora samt reser till sydön på måndag för att se alla attraktioner på den delen av NZ. Det har varit fullt av nya upplevelser på alla orter vi besökt.

/ Sture - Petters pappa

Vi har fotat hela tiden och här är några foton vi tagit:

Ankommna till Petter och Noras hus
På kvällen grillade vi och åt gott
En paus under resan med Petter och Nora, med underbar vy
Framme i Paihia åt vi en sen lunch
Vi tog en 3 km vandring där vi såg massa växter, bla dessa ormbunkar som blir stora som palmer. I mitten kommer nästa gren fram som en hårig spiral.
Det älsta trädet i New Zealand, en gammal Kauri ca 2000 år.
I Roturua dansade jag med Maorierna i deras Haka (Krigsdans)
Man skrämmer sina fiender med tungar
I Rutorua var vi i en geotermisk park

Man utvinner elkraft från det här vackra fallen (Huka Falls)

Det ekar i mitt huvud

Hej, hej,

Vi sitter på kontoret i Auckland, medan svärmor och svärfar är ute på äventyr i centrala Nordön. (Uppdatering om hur vad vi har hittat på de senaste dagarna kommer, men jag hoppas på att våra gäster ska skriva det).

Vårt Aucklandskontor är allt annat än hemtrevligt. Vi håller till i en stor, vitmålad lagerlokal utan fönster. Någon kanske skulle kunna kalla den modern eller minimalistisk. Jag tycker den är urtrist.

Hur som helst håller grannarna på att renovera just nu, vilket gör vår tillvaro ännu mindre angenäm. I lokalen på ena sidan borras och sågas det, ovanför poleras det golv och lägenheten bredvid låter det som att de håller på att riva. Eftersom väggarna är av betong och vi saknar matta på golvet ekar det i vanliga fall. Kan ni då tänka er hur det låter när grannen borrar i väggen? Det där med arbetsmiljölagstiftning har inte riktigt nått Nya Zealand ännu.

På HUI log jag ibland när jag såg en kollega sitta i kontorslandsskapet med hörselskydd på. Åh, vad jag önskar att jag hade ett par röda hörselkåpor från Peltor just nu.

Kramar
Nora