Hej, hej,
När Petter var liten åkte han och Sture (pappa) upp till fjällen och fiskade flera gånger. De har båda härliga minnen från dessa turer. Så länge jag har kännt Petter (drygt 9 år nu) har de talat om att åka upp till fjällen och fiska igen, men det har inte blivit av. Därför bestämde bestämde Petter tidigt att när Pappa kommer till Nya Zealand ska han med ut och fiska. Det fick bli Stures julklapp i år och igår var det dags.
Klockan nio mötte Paul, en lokal fiskare upp oss i Pauanui hamn. Det var lite vågigt, men om man jämför med de senaste veckornas surfvågor var det ingenting. Tyvärr är vattnet något kallare än vad det brukar vara vid denna tiden på året, så det är inte rikrigt så gott om fisk som det borde ännu. På väg ut la vi ut ett långrev för att försäkra oss om att fånga åtminstone något.
Paul försåg oss med fiskespön och bete, ivriga som vi var satte vi igång. Det tog inte en lång stund innan Petter drog upp den första Terakihin. För att blidka de maoriska fiskegudarna offrade han den första fisken och det verkade han göra rätt i. Petter visade sig vara dagens storfiskare. Alldeles strax drog han upp en Terakihi till. Själv kände jag hur fiskarna smaskade på mitt bete, men de ville inte fastna på kroken. Jag drog upp reven upprepade gånger och varje gång var betet borta, men ingen fisk.
Rätt vad det var, börjde Sture hojta, det var något på hans krok. Även han drog upp en Terakihi och strax därefter var det Ingelis tur att dra upp en sprattlande liten firre. Ingelis fisk var en ca tio centimeter lång, röd lites skorpionfisk. Ingenting man äter, men otroligt söt att titta på. Själv fortsatte jag med att mata fisk. Nåja, solen sken så det gick trots allt ingen nöd på mig. Efter att Petter dragit upp ytterligare en firre bestämde vi oss för att prova lyckan lite längre upp utmed kusten.
Det skumpade lite och både Petter och Sture blev lite sjösjuka. Paul såg nog detta på oss, för han tog oss till en lugn liten vik för en lunchpaus. Med förnyade krafter slängde vi ut våra rev igen. Storfiskaren Petter började med att hala upp en liten näpen snapper. Eftersom den var för liten släpptes den fri igen. Strax därefter började det rycka rejält i Petters spö. Han hade fått en stor fisk på kroken som inte alls ville upp. Det visade sig vara en Barracuda. En rovfisk som man normalt inte äter på grund av att de ofta har någon slags mask. Den var trots allt ganska häftig, även om den var lite ful och hade vassa tänder.
Jag, Ingeli, Sture och Paul bara gapade medan Petter nästan drog upp ytterligare två firrar (de lyckades göra sig fria i sista stund). Vi andra blev inte ens av med vårt bete. Det var som att fiskarna anade att Petter är den av oss som minst gärna äter fisk.
På väg tillbaka till Pauanui drog vi upp långreven där ytterligare två firrar hade fastnat. Paul fileade fisken åt oss innan han släppte av oss i vid hamnen. Både Petter och Sture verkade ganska glada över att komma i land. Båda tyckte att det gungade lite väl mycket på båten. Väl hemma igen bestämde alla sig för en eftermiddagslur. Jag la mig en stund på solstolen ute medan övriga kröp i säng. Två timmar senare bestämde jag mig för att det var dags att väcka mina törnrosor, de sov som stockar allihop.
Middagen blev en riktig havsbuffe! Kräfta från förra helgens dykäventyr till förrätt och färskfiskad Snapper och Terakihi till varmrätt. Dagen avslutades med att Petter och jag gav svärföräldrarna storstryk i Kanasta (kortspel).
Vi har sagt det förrut, men det tål att upprepas: Vi kunde haft det bra mycket sämre!
Kram
Nora
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar