Vi upp hör aldrig att förvånas

Kära vänner,

När vi precis hade flyttat hit tyckte jag att Petter körde lite fort en gång och sa något i stilen, Petter lätta på gasen, det kan komma en get. Jag sa det lite på skoj, men ca fem minuter senare stod det en get och betade ca 10 centimeter från vägen. Detta har blivit lite av ett uttryck mellan oss och numer räcker det att säga "tänk på geten" för att den andre ska sakta ner.

Det bör dock tilläggas att det är lite så i dethär landet. Vägarna är glest traffikerade, men i gengäld är de små och krokiga, broar har för det mesta bara en fil (totalt alltså, inte i vardera riktning) och man kan råka ut för det mesta. Här kommer bilder på några av de överraskningar vi råkat ut för på senare tid.

Kram till er alla
Nora

En ko flyttade motvilligt på sig efter en puff med kofångaren.

.

Plötsligt på vägen, en större bäck.

Detta var vad som porlade ner över vägen. Tur att vi hade chefens bil med fyrhjulsdrift

När vi körde utmed catlins kusten såg vi plötsligt denhär stå vid vägkanten...

En stund senare körde vi förbi detta kassaskåp... Vi börjar ana ett samband.

När även grannen hade en micro vid garageuppfarten konstaterade vi att grannskapet helt enkelt bytt ut sina postlådor mot bättre lådor, denna med en cementsäl som prydnad.

En tall med färggranna underkläder i, kan det måhända finnas campare i närheten?

Såhär ser jag ut när många av våra bilder tas. Gärna med solglasögon så jag ser ut som en riktig privatdetektiv.

Och så några bilder på mig och Petter, så ni inte glömmer hur vi ser ut. Här från Bluff, Nya Zealands sydligaste stad.

En bild till, denna tror jag är tagen på en timijandoftande kulle utanför Alexandra.

... och mitt emellan.

Innan vi åkte ifrån Kaikura så passade vi på att ta en tur att simma med delfiner.
Vi åkte iväg på morgonen och skulle vara tillbaka vid lunchtid.

Det var en underbar dag och helt stilla vatten. Perfekt helt enkelt.
Vi åkte ut och började söka egfter Dusky Dolphins, då de var de som oftast ville leka med folk. Vi åkte med båten söderut för att finna dem.

Men turen var inte med oss, inga delfiner siktades...
Tillslut skickade man upp ett sökflygplan för att leta.
Efter ett tag ropade de ut att de sett ett gäng längre söderut.
Så vi åkte och åkte längre ner...

Tillslut kommer vi fram till dem. Och det var inte några få.
Det var närmare 200 delfiner i vattnet som hoppade och simmade runt båten.

Jag tog på mig våtdräkt och hoppade i vattnet. Helt underbart.
Det var delfiner överallt, man simmade och dök och de simmade runt om kring en.

Jag tittade ner mot djupen och såg där stim av delfiner som blev nyfikna och simmade rakt upp mot mig för att sen skingras precis framför ansiktet.

Här är lite bilder av äventyret.

Förväntansfulla på båten på väg ut på jakt efter delfiner. Visst ser man mycket coolare ut i solglasögon än våtdräkt?

Ett hundratal delfiner och en albatross som vakar över dem, maffigt.

Den som trodde att delfiner bara hoppar och gör konster på Kolmårdens Zoo trodde fel!

Här hoppar två på en gång.

Petter och en annan snorklare i plurret med en delfin mellan sig och ett hundratal under sig.

En säl vi såg när vi stannade till vid vägkanten på väg norr från Kaikoura, han kom med mest för att han var så otroligt söt.

... och i havens djup...

Ett mål för mig på vägen norrut var Kaikura. Jag har alltid hört om dessa val turer och ville så gärna åka med på en av dem.

Vi åkte upp till Kaikura och Nora bokade in oss på en eftermiddagstur med Whale watching. De berättade att de hade sett valar på den tidigare resan, så det såg ut som det inte skulle vara omöjligt på eftermiddagen heller.

Vi åkte ut och började söka.
En annan båt var precis innan oss, och efter att ha åkt en tid berättade de att den andra båten hade hittat valar.
Om vi var snabba så skulle vi kanske hinna dit innan den dök...

Tyvärr fick vi höra över radion att den han dyka innan vi han dit, men som tur var såg vi en annan av de stora Kaskelotvalar (Sperm Whales) ganska nära som vi snabbt åkt till.

En helt otrolig vy, de är så stora och mäktiga.

Vi hade turen att see fyra valar under vår tur, vilket är två bättre än man brukar se enligt dem som höll i turen. En helt underbar tur alltså.







På vägen tillbaka såg vi ett gäng Hector Delfiner som simmade runt och lekte.

Uppe i luften

När vi var påväg upp från Ohau norrut så stannade vi till utanför Lake Tekapo och tog en tur med Air Safaris upp mot bergen. Vi åkte över till Franc Josef och Fox Glacier samt runt Mt Cook.

En helt underbar resa med otroliga vyer.

Jag och Nora är redo i flygplanet

En vy över smältvattnet från bergen

Tasman Glacier i mitten av bergen

Fox Glacier från ovan

Mt Cook

Mt Tasman

Nora & Petter på pingvinjakt…

Kära vänner

Förra söndagen spenderade Petter och jag på Otago Peninsula utanför Dunedin. Detta är en liten halvö bestående av små pittoreska vikar som är mycket känd för sitt rika djurliv. Därför tillägnade vi också dagen åt att jaga djur (med våra kameror).

Längst ut på halvön finns den enda kvarvarande koloni på fastlandet av den största albatrossarten (Royal Albatross). Detta blev dagens första mission. Vi gav oss ut på en båttur och med vår vanliga tur seglade ganska snart någla fåglar runt båten, landade I havet, simmade runt lite och flög sedan iväg igen. Denna enorma albatrossart har fyra meter mellan vingspetsarna. Förutom albatrosser såg vi en hel del andra majestätiska fåglar och vi njöt av en båttur under blå himmel och strålande sol.

En albatross på väg att flyga iväg. Det tar en liten stund för dem att starta, men när de väl är uppe kan de segla strax ovanför havsytan i timmar.

Som många av er vet är jag mycket svag för pingviner. Pingviner går oftast iland i ensliga små vikar långt från vägar och bebyggelse. Detta är ett litet problem då just vägar är en förutsättning för att jag ska kunna ta mig till dem. På Otago Peninsula ska det finnas en vik som faktiskt är ganska tillgänglig och därför bestämde vi oss att pingvinvaka. Petter och jag trodde att de skulle komma in redan på eftermiddagen och blev därför lite snopna när vi tagit oss ner för den långa branta vägen och fick reda på att de små liven kommer in flrst efter solnedgången. Ja, ja, tänkte vi, tog fram var sin bok och satte oss i solen för att vänta.

Fiskmåsarna visade mer än gärna upp sig

Medan vi väntade kom ett sjölejon och simmade in. Han gick upp på stranden, vilade ett tag, gick sedan ner i vattnet igen och lekte i viken i nära en timme, innan han gick upp igen och la sig för att sova. Det var en magnifik uppvisning.

Mr Sjölejon på promenad

Vid sextiden gick solen ned, det började bli kallt och mörkt, men inga pingviner syntes till. Bredvid oss satt nu en fransman, tre amerikaner, ett tyskt par samt tre japaner och väntade. Kl 18.30 kom en äldre man som tydligen då och då arbetar för naturskyddsmyndigheterna och berättade att det nog skulle dröja ytterligare en halvtimme innan pingvinerna började komma in. Vi var nu riktigt kalla och hungriga, men skam den som ger sig.

kl19 kom mannen och sa med viskande röst att han hade hittat en pingvin som han kunde visa för dem som kunde klättra lite i slänten. Petter gick iväg, medan jag fortsatte att speja. Han kom strax tillbaka och berättade att han sett något som kunde vara en pingvin i en liten håla (men han sa också att det lika gärna kunde ha varit en skrämd kanin så vitt han kunde se).

Solnedgång över kullarna

Fortfarande var stranden öde (bortsett från det sovande sjölejonet och några fiskmåsar).
Kl 19.30, tre och en halv timme efter det att vi kom bestämde vi oss för att ge upp. Vi var kalla, hungriga och besvikna. Det var nästan helt mörkt och det var inte helt lätt att rulla upp för den branta grusvägen upp till bilen.

Den varma kycklingsoppa som jag fick på värdshuset efteråt smakade himmelskt.

Kramar
Nora & Petter

Geocacharhustru

Hej Allesamman

Petter utövar en sport som passar en riktig datanörd. Han geocachar. Det hela går ut på att han med hjälp av en GPS ska hitta en liten “skatt” (cache) oftast bestående av en
plastlåda med en penna, ett block och lite småsaker. Dessa cacher har lagts ut av andra likasinnade på platser som de av olika anledningar anser vara intressanta.

en cache med Petters GPS i

En vän till oss brukade beklaga sig över att hennes ex skulle förstöra varje romantisk månskenspromenad med att bara ta genvägen via närmaste cache. Jag håller inte med. Geocachandet har tagit både mig och Petter till små smultronställen som vi aldrig hade hittat annars och det tillför att spännande moment i de romantiska promenaderna.

Nu när vi är ute och tillryggalägger ganska många mil, har vi ägnat en och annan bensträckare åt att leta efter cacher. På väg ner mot Dunedin förde GPSen oss till en gammal kyrkogård belägen i en skogsglänta ca 5 km utanför en liten guldgrävarby. Cachen var tillägnad dem som möjliggjorde guldgrävarnas framgång, de många kineser som för svältlöner och under dåliga förhållanden byggde vägar och städer under 1900-talets början.

Kyrkogården

På en avlägsen del av kyrkogården, i skogskanten under en stor gran stod någta bortglömda gravstenar. En av de män som låg under dem, dog en för tidig död i onödan. En kväll rullades han ned för huvudgatan i en vintunna. Säkert var det menat som ett skämt av några råbarkade och överförfriskade guldgrävare, men det blev ett skämt med dödlig utgång.

granen med tre, små, bortglömda gravar under

Kinesens gravsten

Visst är det en ganska spännande och skrämmande historia som tack vare den nya tekniken lever vidare?

Kram till er alla
Nora

En sydö med underbar natur

Det var ett tag sen vi skrev något i bloggen, och det är för att jag och Nora har varit nere på sydön under tre veckor. Vi har varit nere i Queenstown, där vi har en kund som vi hjälpte med att installera vår produkt hos.
Queenstown är en underbar stad, och under tiden här nere har vi haft en helg där jag åkt skidor och en helg åkte vi nere till Dunedin och Bluff (Sydligaste staden i Nya Zealand).
Däremellan har vi varit tillbaka till Queenstown och Wanaka och jobbat.
Senaste dagarna har vi varit på väg norrut tillbaka till Auckland.

Här är lite bilder från den underbara sydön.