I lördags lyckades jag övertyga några arbetskamrater att vi skulle göra en vandring. Jag hade hört att The Pinnacles öster om där vi bor på Coromandel skulle vara dundervackert.
Jag pratade med Adrian som jag jobbar med, och han var på direkt. Han går redan nu en hel del då han inte har en bil. Han gör en långvandring varje vecka nästan.
Därefter frågade jag Dave om han ville hänga på. Han var förvånansvärt entusiastisk direkt. Han som mest brukar sitta still och koda, och har inte rört sig fysiskt på 16 år enligt honom själv =)
Det här kommer bli intressant tänkte jag, men solen sken och det var en underbar dag på lördagen, så vi gav oss iväg och hade inget att skylla på.
Som sagt var det en vacker dag, så solen stod högt och gassade. Vi hade massor med solkräm på och valde att gå lagom fort. Dock var vegetationen riktigt hög så vi slapp att få solen på oss utan var mest nere i en hög luftfuktighet bland träden.
Då det ofta regnar ganska bra på vintern här så hade man byggt hängbroar vid alla vadställen, då man korsade bäcken en fem gånger på vägen.
Det var en lugn vandring i början men snart kom vi fram till där det började stiga. Vandringen gick utmed den första vägen som byggdes mellan västkusten och östkusen av coromandel. Vägen hade skapats för att forsla timmer och förnödenheter till kusterna.
Dock var leden gjord för oxar, så man hade för hand huggt ut stora höga trappsteg i alla sluttningar.
En helt otrolig insats med tanke på hur många trappsteg det var... De var massor, och de var höga!
Oftast 30-40 cm höga.
Men man hade en underbar vy så fort man kom upp några meter.
Efter ett tag började vi se vårat mål i fjärran (oftast i en 30 graders lutning ovanför oss =)
När man nästan var framme vid toppen låg en övernattningsstuga där. Många går upp till stugan ena dagen och varndrar till toppen och ner andra dagen. Vi däremot hade bestämt oss för att gå hela biten direkt och vara tillbaka för att gå på BBQ på kvällen =)
Så vi vandrade vidare mot toppen efter en kort lunchpaus vid stugan.
Men tillslut nådde vi toppen!
Utsikten var underbar, man kunde se från halvägs till Auckland ut till Alerman islands. Ända ner till Whangamata.
Vägen ner var otroligt mycket lättare, det tog ca 3,5h att gå upp på berget men bara 1,5h att skutta ner.
På kvällen åkte vi över till chefen på BBQ och välförtjänt Öl.
Hela vandringen var mycket tuffare än vad vi trodde, men vi klarade den bra och alla kunde vi fortfarande gå dagen efter =)
Dave hade fått så mycket energi av det hela att han gick omkring hela dagen efter och planerade nya vandringar. Han ska med familjen upp på Mount Pauanui nu i helgen.
Kul att ha startat en trend =)
6 kommentarer:
Ni har det ju så lugnt och retsamhetsfritt där utan mig, till och med bloggledes har jag hållit mig lugn men nu kan jag inte avhålla mig!
Är det småknytt på gång? Syftar på bild 3 och 10 i dagens inlägg.
:-p
Vi har det tydligen alldeles för bra med god mat och för varmt för att röra oss =)
Sophia, du låter lika förhoppningsfull som mammma, och det var inte en komplimang =P
Hm så Noras Mamma vill alltså att Petter skall föda era barn.
Så modernt av henne...
Men å andra sidan tycker jag mig se att medan Petter håller typ status quo så är det ett annat ansikte som jag ser mindre av i mer än ätt avseende, jämfört med den gamla goda tiden i Sverige.
Gu va gott att ni kommer tillbaka förresten!!!!
Jag vill också vandra i NZ!
Niklas, Kom hit då, Petter skulle gärna ha lite sällskap.
Sophia, jag saknar dig också. Jag håller med om att det är alldeles för fridfullt utan en liten retsticka i närheten =).
Skicka en kommentar